Fördömen icke, utan förundras

För ett tag sedan postade jag ett inlägg om kontroversen kreationism/darwinism, där jag inte tog någon annan ställning än "fuck you both". Detta mest för att hela debatten gör en dummare genom att bara genom att bli sedd på avstånd, än mindre bli detaljstuderad.

Det kanske är en smula paradoxalt, men detta är den enda debatt som konsekvent envisas med att följa termodynamikens huvudteser. Särskilt den andra huvudsatsen, den om att allt eventuellt går sönder. Eller, mer allmänt, den om att det är omöjligt att få ut mer energi ur något än en föser till; där andra debatter kan utgöra en berikande och lärorik erfarenhet som har positiva och konstruktiva effekter för ens varande i världen, så är denna kontrovers snarast ett svart hål som suger ut all energi en någonsin haft att ge.

Anledningen till att det är ett slöseri med allt att bege sig in i den här debatten är att bägge sidor fungerar. Kanske inte i ett epistemologiskt, sanningssökande perspektiv, men väl till det att bägge sidor har påtagliga och empiriskt verifierbara effekter. Vetenskaparna behöver bara peka på en 747:a och säga - "behold". Det är ett oemotsägligt argument för att, aye, den vetenskapliga metoden fungerar, bortom allt rimligt tvivel.

Den andra sidan kan förvisso inte peka på att de lyckats åkalla änglarnas kärleksfulla närvaro än, men den kan däremot peka på någonting annat - den storskaliga sociala organisation den lyckats åstadkomma. Det spelar ingen roll om det finns någon Gud eller inte - om tillräckligt många människor går omkring och utgår från att hen finns så blir Hen sann till sina konsekvenser. På samma sätt som om någon skriker "det brinner" på en smått överfull teater - det spelar ingen roll om det brinner inte, om en skriker tillräckligt panikartat så kommer folk att tro på det, och börja bege sig mot utgången som om det faktiskt brann.

I det sociala är det fullt möjligt med rök utan eld. Eller, som Durkheim visade, så skapar blotta det faktum att ett stort antal människor är förenade i akt och mening att fira eller göra en viss given sak en känsla av samhörighet och helighet kring denna. Det spelar ingen som helst roll vad detta är - så länge gemenskapen är riktad åt samma håll uppstår denna effekt. Det allra påtagligaste exemplet på detta är när en står på scen inför en stor samling människor - det är inte riktigt samma sak att stå inför en tom lokal som inför en förväntansfull skara, eller hur?

Att då ställa dessa saker mot varandra är dumt och energislösande. Den ena sidan är bra på att ta fram handlingssätt och metoder att påverka och manipulera världen med; den andra sidan är bra på social organisation. Den ena sidan är ett exempel på att någonting fungerar; den andra sidan är ett exempel på att någonting fungerar.

Den här konflikten fungerar dock inte. Så - lämna den bakom dig. Bli inte extremist åt endera hållet, utan låt folket hållas tills det hela dör entropidöden. Men passa gärna på att lära dig av bäggedera i deras verksamhet - ty det är alltid ett tankefel att utgå från att någon inte har något att lära dig. Eller, än värre, att en inte kan lära sig.

Världen är större än så.

Att hoppas på tankeläsning

Det händer ibland att man känner att man inte blivit behandlad på det sätt man önskar av en annan människa. Det händer ibland att man när detta händer tycker att denna andra människa borde inse det. Det händer ibland att man därför inte berättar vad man känner utan istället väntar oftast förgäves på att den andra människan ska som genom ett trollslag bli medveten om den uppkomna situationen.

Detta är alltid ett misstag. Trollslag händer inte. Det enda som händer är att ingenting händer.

Julklappar

Julklappar tycks vara på modet just idag. Det känns lite som att det var på tiden, då det var oerhört länge sedan jag senast gav en sådan. Min julklapp till er läsare ser i år ut så här: skillnaden mellan en målning och en skulptur är att en målning gör en representation av någonting i två dimensioner, medan en skulptur gör det i tre.

Nu reser sig genast en samlad läsarskara och utbrister - vad för slags present är det? Hur tänker du nu? Vad är grejen - varför ska vi bry oss om skillnaden mellan målningar och skulpturer? Varför är det ens relevant för någon alls?

Jag har en känsla av att många av er kommer att ge liknande presenter under dagens gång. Ni har funderat hårt och länge på vad ni ska ge, och hur ni ska ge det, och under tänkandets gång kommit till insikt om vissa saker kring personers och tings natur, vilket fyllt er med viss förväntan kring mottagandet - bara för att vid själva överlämnandet och paketöppnandet mötas av ett ögonbryn som nästan men inte riktigt höjts till hälften och en synnerligen spontaninspirerad ursäkt till ett tack. Vilket är något av ett antiklimax.

Vad värre är så misstänker jag också att någonting liknande händer när era medmänniskor konfronteras med era prestationer, förberedelser inför framtida sådana och ambitioner om eventuellt ännu mer framtida sådana - ett ögonbryn som nästan höjts och ett svar som är allt annat än ett 100%-igt uppbackande. Och eftersom det inte är julafton och inte handlar om julklappar så måste de inte heller vara oärligt artiga och försöka tacka dig - snarare kanske du möts av öppen skepsis, misstro eller, än värre, en uppmaning om att syssla med någonting realistiskt och vettigt i stället.

Särskilt om du har att göra med sådana som tror på det här med verklighetens folk, på den verkliga världen och på Hederligt Hårt Arbete som universalkur på allt. Realkonservatism och tron att ens drömmar inte har någon relevans i Verkligheten - med stort V, som ligger bortom all diskussion - är inte helt trevliga att prata framtid med.

Grejen med verkligheten är dock att vi inte har tillgång till den. Vi har, som människor i mänskliga kroppar, tillgång till ett mycket begränsat utbud av sinnesintryck från omvärlden. Vi kan se saker, höra dem, sparka på dem, sniffa på dem och äta dem, men där tar det stopp. Vilket är lite synd, eftersom verkligheten är långt mycket större än den del vi kan uppfatta med våra kroppar. Tala med en fysiker eller kemist eller vilken naturvetenskapare som helst och de kommer att börja tala med dig om saker som aldrig någonsin kan uppfattas av den mänskliga kroppen, men som ändå bevisligen finns och har effekt i universum. Radiovågor syns inte, men är en del av verkligheten; flödet av elektroner i en ledning syns inte, men dess effekter är extremt synliga om de flyter genom en glödlampa; radioaktivitet är helt och fullt och totalt ouppfattbart tills en blir sjuk av den, och även då är bara symptomen synliga. För varje verklig sak vi kan se finns det tio, hundra, tusen precis lika verkliga saker vi inte kan se.

Det kanske tar emot att erkänna det, men vi är oerhört begränsade i vårt sätt att uppfatta världen. Vi är fortfarande begränsade även om vi erkänner det. Men. Om detta erkännande väl är på plats - hur begränsade är då inte de mer hard core av verklighetens folk? Hur begränsade är inte de som bara erkänner existensen av sådant som syns, hörs eller gör ont?

För att återvända till julklapparna så finns det en viss risk att dina mottagare är en aning mer begränsade i sitt förhållande till din gåva än vad du är. Eller, för den delen, att mina läsare är begränsade till att tänka på Mona Lisa och statyn av David när jag talar om målningar och skulpturer.

En målning sker i två dimensioner. En skulptur i tre. Det är den enda skillnaden. Den enda. Det är också, i all ärlighet, den enda definitionen av dessa två kategorier. Den enda.

Om jag varit framgångsrik i mitt givande av min julklapp så börjar nu en smygande insikt om att tavlor och statyer inte är de enda verkliga exemplaren av av måleri och skulptur som finns där ute, utan att det är fullt möjligt att frigöra sig från denna verklighetsuppfattning och röra sig ut i den verkliga verkligheten, som är full av konstverk - även om vi kanske inte just nu besitter öppenheten att se dem. Eller kanske inte observerar i rätt skala - hur stor kan egentligen en två- eller tredimensionell representation vara? Var går gränsen?

God jul, allesammans!

10 tips för att bli proffs på precis allt

1. Öva.
2. Träna.
3. Repetera.
4. Studera.
5. Nöt in.
6. Praktisera.
7. Exercera.
8. Ta om.
9. Gå igenom det igen.
10. När du är klar med steg 1-9 - upprepa tills din status som proffs inträffar.

Morgonstund har tankefel i mund

Ibland händer det att en vaknar innan väckarklockan gör våld på ens lugna och harmoniska sovvanor. Det är sällsynt, men det händer. Beroende på hur lång tid innan dess okvädeslåtandes låtande en vaknar så tar sig upplevelsen olika uttryck. Om det enda som skiljer är tio minuter så finns det ingen anledning att inte vänta ut det för att sedan hånskratta åt det i all dess impotens - du kan försöka väcka mig, o okvädesljud, men du misslyckas, ty jag är redan vaken! Mwaha!

Om en däremot vaknar upp fullt utvilad två timmar innan så har en två val. En kan antingen ligga kvar och njuta av att absolut ingenting kommer att lyfta en från sängens underbara omfamning under minst en oändlighet framöver, och inget kommer att hindra en från att njuta av denna tid på ett ytterst skamlöst vis. Vilket en förstås gör till en sådan grad att en somnar om igen. Och när klockan väl ringer så är en, av en extremt outgrundlig anledning, oavsett hur pigg en var för två timmar sedan, ett oemotsägligt bevis på att evolutionen gjorde ett gravt misstag när den började fundera i banor av sömn/vakenhet.

Den som till äventyrs lämnar sängen och gör saker som hör morgonen till kommer inte undan den heller. Till en början så flyter allt på som om ingenting, men gradvis så blir en allt tröttare och tröttare, och när det börjar bli dags att inse att en skulle ha gått upp vid den här tiden så är en återigen outgrundligt trött. Igen. Och kanske lägger sig på sängen för att blunda i fem minuter. Bara för att alla morgonens förberedelser redan är klara, right?

Och sen ringer klockan en omedelbarhet senare. Vilket anbefaller ett omedelbart tryck på snooze-knappen, och en lika omedelbar omvärdering om hur mycket tid en faktiskt behöver för att göra sig i ordning. Hur mycket tid en än planerade in för sig själv innan en somnade så framstår denna tid som själva sinnesbilden av pessimism - saker och ting kan omöjligen ta så lång tid att göra, så jag hinner sova i fem minuter till, right?

För varje tryck på snooze så blir en på något magiskt vis snabbare och snabbare på det en behöver göra för att göra sig i ordning. Det som i går kväll behövde en timme kräver nu en halvtimme, vilket en halvtimme innan absolut sista avfärd är komprimerat till en kvart, som i sin tur visar sig vara helt onödigt lång tid när den tiden väl är ute. Ens magiska superkrafter när det gäller att vara snabb blir till synes mer magiska och mer super ju längre tiden går.

Men. Om en är hardcore så har en ingen snooze-knapp. I stället så visar en eventuella metafysiska åskådare att en är fullt dedikerad till det här vakna upp-projektet genom att antingen stänga av denna knapp eller, än mer, inte ens ha någon till att börja med. En är inte bara på väg upp - en är fullt vaken. Och när en är vaken behöver en ingen väckarklocka, right? En vet att en är vaken, så det gör inget om en ligger kvar och blundar i fem minuter till...

Massmedia

Det finns vissa anledningar till att massmedia inte fungerar. Eller, rättare, inte fungerar längre. Dessa anledningar ligger inbyggda i hur mellanmänsklig kommunikation fungerar rent generellt.

För att mellanmänsklig kommunikation ska fungera så måste det finnas två eller fler människor inblandade när kommunikationen händer. Prefixet "mellan" ställer vissa krav på situationen, trots allt. Den klassiska teorin om att det finns en avsändare och en mottagare i en kommunikativ situation har fått viss kritik, men den duger som förklarande underlag här och nu. Sändaren måste, om hen vill lyckas med sin kommunikation, ge ett underlag som är tillräckligt förklarande för mottagarens förmåga att ta emot budskap. Om budskapet är för obegripligt går det inte riktigt hem.

Massmedier riktar sig till väldigt många mottagare. Väldigt många mottagare. Helst så många som möjligt, i de fall där lösnummerförsäljning är en motiverande faktor. Det går med andra ord inte för dem att a priori presupposera att mottagaren har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel (aktiv eller passiv), utan deras kommuikation måste vara lika begriplig för, tja, så många som möjligt. Ju fler desto bättre.

Now, ni anar säkert vartåt detta barkar. Jag har inte av och till beskyllts för att vara elitist utan att det finns någon rök till min eld, så här kommer den: om massmedierna måste anpassa sig till fler och fler människor, betyder inte det att den måste bli lättbegripligare och därmed också mindre anspråksfull över tid? Innebär inte det att sådana saker som vanligtvis går folk över huvudet - de nu pågående diskussionen om att skriva om grundlagen från grunden, exempelvis - får ge vika för sådana ointressanta men ack så lättbegripliga saker som gamle Woods och hens brandbomb i klaveret?

Förr i tiden var massan som massmedierna riktade sig till inte särskilt stor, och kunde därför breda ut sig at length om de mer komplicerade aspekterna av samtida skeenden. Den del av befolkningen som läste tidningar var närmast per definition den utbildade delen, och den blev inte mindre utbildad av att läsa tidningen. Den skrivande skribenten kunde då kosta på sig att utgå från att läsekretsen förstod vad referenser till olika slags obskyra ting handlade om - det behövdes inga små faktarutor som förklarade att renässansen indeed inträffade.

I takt med att läsarskaran växte så blev också behovet av att förklara saker och ting större, och den plats som blev över för analys och kritik av samtiden i precis samma takt mindre och mindre. Undan för undan så har analysen och kritiken sprungit iväg till smalare och smalare medier, till den grad att folk idag får leta efter dem med ljus, lykta och valfri sökmotor.

Kanske hittar de till och med hit efter ett tag. Vem vet?

Ansvar - för resultat eller insats

Idag blir det ett mycket kort tankefel, som kan tyckas vara ett debattinlägg i en rad dagsaktuella politiska diskussioner. Men det skulle det förvisso vara vilken dag jag än skrev det, eftersom det tankefel jag ämnar spana är något som sker dagligen och som kan användas av alla sidor i den politiska diskursen mot alla andra sidor. Med den enda begränsningen att det är ett assymetriskt argument som endast kan användas av den sida som för tillfället inte har makten för att kritisera den sida som för tillfället har den.

Det är alltså ett tankefel som är särskilt vanligt förekommande hos de människor och organisationer som är i ständig opposition.

När någon får eller tar ansvar för något så ligger det alltid vissa begränsningar inbyggda i detta. Till exempel är det viktigt att minnas att man inte vare sig kan ta eller få ansvar över skeenden man inte kontrollerar.

När jag ges ansvar för till exempel mina barn genom det faktum att jag och min fru får dem (Jag hatar ordet skaffa i det här sammanhanget. Barn får man, man skaffar dem inte.) så betyder inte det att jag alltid i alla sammanhang in till tidens ände kan anses skyldig att svara för kostnader, reparationer eller andra åtgärder som uppstått på grund av mina barn. Mitt ansvar har en inbyggd begränsning i det att jag bara behöver ta ansvar för de delar av mina barns liv som jag kan anses ha en viss kontroll över. De första 15-20 åren eller de aktiviteter som jag uttalat eller genom underlåtelse tillåtit och haft möjlighet att kontrollera t ex.

Men när vi vill kritisera någon för något som gudarna, ett illvilligt öde, världskonjunkturen, en jordbävning eller något annat stort ansvarslöst och okontrollerbart har ställt till med, då struntar vi i den här typen av ansvarsbegränsningar. Då låtsas vi att ett ansvar alltid är strikt och obegränsat och att den vi upplever som ansvarig är ansvarig även för det som denne omöjligen hade kunnat kontrollera, åtgärda eller ens begränsa verkningarna av.

Det är så skönt att få vara rättmätigt arg på någon som är skyldig, eller hur?

I all korthet, del XXXVII

Jag ska bara ligga och blunda i fem minuter till.

Tänk rätt, tänk om

Regler är till för att följas. Vissa tycker att det går att bända lite på dem ibland om situationen kräver det, andra anser att de skall följas till punkt och pricka under alla omständigheter, sammanhang och kontexter. Utan undantag. Alls. Nej, inte ens då.

Om en har oturen att konfronteras med någon av den senare typen i ett sammanhang där hens regler är närmare heliga guds bud än någonting annat, så har en otur indeed. Särskilt om dessa regler är sådana att de är totalt godtyckliga och inte har några egentliga skäl annat än att den reglerande säger att det är så.

Now, att bryta mot reglerna i ett sådant sammanhang kommer förstås inte i fråga. Det förändrar inget. Om en vill åstadkomma en förändring i regelverket så måste en följa reglerna till extrem punkt, extrem prickighet och extrema omständigheter, på ett sådant sätt att det blir orimligt att reglerna förblir så som de har varit. När effekterna av att reglerna följs är värre än att de bryts så är förändring av nöden.

På tal om nöd så är ett exempel på detta det ibland förekommande fenomenet att en lärare förbjudit eleverna att gå till toaletten under lektionstid. Vilket är oerhört obekvämt om en råkar vara i behov och nöd. Att under extrem långsamhet lida sig igenom de resterande minuterna av lektionen är ett sätt att följa reglerna, men det förändrar ingenting. Att i stället artigt fråga om en får gå, under stilla former acceptera det förväntade nejet och därefter, med all värdighet som kan åstadkommas under sådana situationer, förflytta sig till närmaste hörn och uträtta eventuellt behov där i stället.

För att sedan i en lagom oskyldig röst säga att eftersom en uttryckligen blev förbjuden att gå till toaletten, så var en tvungen att gå någon annan stans. Reglerna följdes till punkt pricka och exkremitet, och vad mer kan begäras av en människa i regelrätt nöd?

Tänk rätt

Det här med lag och rätt är komplicerat. Det är så komplicerat att det krävs flera års utbildning för att förstå lagen och dess rätta natur. Likväl avkrävs varje medborgare att förstå lagen i sin helhet, utan någon som helst undantag. Well, förutom då det är lagstiftat om att okunskap är en rimlig ursäkt. Vilket är lite småmärkligt, då en per definition kan en lag om en vet att det är ursäktligt att inte kunna den.

Det är inte helt svårt att få huvudvärk bara av att tänka på att tänka det hela.

Oenighet pga total samstämmighet

Widhams inlägg igår fick mig att börja tänka på alla dessa extremt onödiga gräl och missämjor som uppstår mellan människor på grund av att de är totalt, helt och till fullo överens om någonting. Det kanske låter som en märklighet, men det händer oftare än vi vill erkänna.

Den paradigmatiska situationen är när ett par i valfri form av amorös relation går och handlar. De har en lista över saker som ska inhandlas, och en generell plan som följs. Sedan kommer de till en punkt där någonting litet ska avgöras - huruvida de ska ta någonting av märket x eller motsvarande av märket y. Ingendera har egentligen någon stark åsikt åt endera hållet, så valet är helt och hållet likgiltigt för bägge. Det kan bli det ena, det kan bli det andra; det spelar ingen roll alls, för någon av dem.

Varpå det obönhörligen uppstår någon slags mentalt och diskursivt dödläge kring vilken som ska väljas. Det uppstår ett slags metaforiskt tennisspelande, där andemeningen "välj du" bollas fram och tillbaka (och tillbaka) (och tillbaka) tills bägge är på påtagligt sämre humör än när de började, och z läggs i korgen bara för att bägge är överens om att det inte spelar någon som helst roll huruvida x eller y valdes.

Now, jag kan se på er redan nu att ni redan i detta nu sitter och tänker tillbaka på den senaste gången det här hände. Eller när en annan situation av samma karaktär inträffade. För den här typen av oenighet via enighet inträffar. Dagligen. Överallt. Medan jag skriver och medan du läser så händer det igen. Och igen.

Det känns som att det borde finnas sätt att komma förbi det här. På något vis. -

Onödiga ordväxlingar

Det är inte ovanligt att man i den allmänna diskursen möter en person som bestämt sig för att man är meningsmotståndare. Det är på inget sätt nödvändigt att det är så eller att det finns några tecken på att det föreligger en stor skillnad i åsikter. Personen kanske bara behöver en meningsmotståndare just då. Den kanske har något på hjärtat som den behöver lasta av sig.

När någon på detta sätt bestämmer sig för att starta en debatt så är det nödvändigt för denne att skapa största möjliga avstånd mellan sin egen position och motståndarens. Tekniken är lika självklar som enkel. Man letar upp en valfri värderingsbärande mening i motståndarens resonemang. Lyfter den ur sitt sammanhang och attackerar värderingen i den meningen.

Som en bulldog biter man sig sen fast vid att en karikatyr av det som sägs i den meningen är motståndarens enda position i frågan och att alla försök att sätta meningen i kontext är efterhandskonstruktioner och bortförklaringar.

Snart har man i bästa fall fått i gång en rejäl ordväxling.

Den är poänglös, helt onödig, men det känns förmodligen bra.

Tankefelet i detta sätt att förhålla sig till diskussionens ädla konst är att det inte ansluter till någon av de meningsfulla motiven för att föra debatt:

1. Att jämka sig och bli överens
2. Att lära sig av varandra
3. Att överbevisa den andre
4. Att övertyga de tveksamma i publiken
   

Framtidsutsikt

Säga vad en vill om Sovjet, men en sak gjorde de långt bättre än vad vi i väst har gjort hittills, och det är att planera saker och ting. De hade synnerligen ambitiösa planer kring saker och ting, så kallade femårsplaner, som innehöll stort sett all ekonomisk verksamhet och/eller produktion i landet. Närmast bokstavligen.

Dessa planer fungerade ibland, men för det mesta inte. Det finns berättelser om en viss berömd spikfabrik som fick order om att göra ett visst antal ton spik. Sagt och gjort - de producerade denna volym spik. Problemet var att dessa ton utgjordes av en enda enorm spik, som inte direkt var särskilt användbar till någonting annat än som ett monument över den arbetande klassens arbetsamhet. När så centralmakten fick nys om denna spik i kistan så ändrade de sin order och beordrade fram ett visst antal spikar i stället. Sagt och gjort: ett tag senare fanns det ett ganska exakt antal små spiknubbar - eller, rättare, häftstift - att hämta ut.

Ni kanske märker att det finns vissa metodologiska problem med detaljstyrning av saker och ting. Där Sovjet hade synnerligen ambitiösa femårsplaner som mer eller mindre alla kände till (inte minst de som omfattades av dem), har vi gjort tvärtom och övergett alla slags planer som är längre än fyra år. Företagen har vissa bekymmer med att se längre än fyra månader - tre räcker gott och väl för den allsmäktiga Kvartalsrapportens väl och ve. Kursplanerarna på universiteten har fyra månader till sitt förfogande att drabba sina studenter med, med ett visst sikte på tiden efter dessa månaders slut. Fotbollscoacherna har säsonger som är lite längre än så - och så vidare tills vi kommer upp till politikernivå, där maxgränsen på fyra år är nådd. Fyra år är en slags konceptuell maxgräns - sedan försvinner det här med planering som ett skrik i rymden. Åt fel håll.

Nu ska vi förstås inte blanda ihop äpplen med päron. När Sovjet fanns var världen en mycket långsammare plats, där det var fullt möjligt att ta anställning på en fabrik vid 15 års ålder och sedan arbeta där dag ut och dag in i femtio år för att sedan pensioneras i all värdighet. Nuförtida så är en fabrik ett paradigm av stabilitet, anställningstrygghet och kontinuitet om den lyckats existera i femton år utan att packas ihop och flygas iväg till länder av typen Taiwan eller Thailand eller Kina. Att upprätta en femårsplan back then var bara att ta dagsläget och extrapolera fem år framåt - allting skulle vara som det hade varit för fem år sedan, bara tio år äldre. Nuförtiden är det lite som att fråga om hur morgondagens soluppgång kommer att se ut - det är lite för tidigt att avgöra.

Still. Visst vore det en gudagåva att ha någon slags femårsplan att relatera sig till? Någon slags övergripande riktning att arbeta gemensamt mot? Någonting mer än nästa tenta? Någonting mer än nästa tillväxtprognos? Någonting.. större.. än de små saker vi sysslar med i vardagen?

Någon, någonstans, borde veta någonting om hur framtiden ser ut? Right?

I all korthet, del XXXVI

Alldeles nyligen fick Tankefelskollektivet ett alldeles nytt tillskott, i form av den gode Widham, även känd från livbåten. Av ren olycksalig slump så råkade hens första inlägg postas 13:29, vilket är inte allt för lång tid innan min defaultschemalagda tid på 13:37.

Detta missöde till trots så är du hjärtligt välkommen. Det vore ett tankefel att tro något annat. -

Textualitet

Under mitt år som retorikstudent så har jag lärt mig väldigt många saker, och fått många andra bekräftade. En sak som har inslag av bägge är att det är väldigt bra att skriva ner saker, och detta än mer när det gäller resonemang. Det spelar ingen roll hur bra en kan resonemanget - att skriva en text av det är lika nyttigt varje gång.

Anledningen till detta är att när en resonerar i huvudet så brukar en hoppa över de luddigare delarna av ens tankegångar om det hela och fokusera på de delar en kan bäst. Om ett resonemang består av fyra delar och en kan A och B som rinnande vatten, men bara har ett halvt grepp om C, så kommer en att misslyckas med att komma till D när en försöker övertyga någon med detta. När en resonerar med sig själv så är en vanligtvis överens med sig själv om slutsatsen - D - och är därför lite förlåtande om en inte har en komplett förståelse av hela vägen dit. När en resonerar med andra finns inte nödvändigtvis denna förlåtande förståelse, vilket är något av ett problem.

Att skriva ner resonemanget i sin helhet är en oerhörd hjälp i detta avseende, för om texten ska fungera så måste alla bitar vara på plats. Det ser oerhört fult ut om en viktig del av ens tankegång inte framgår klart, tydligt och komplett, och genom att arbeta bort de fula partierna så får en samtidigt en större förståelse för vad det är en sysslar med. De delar som en skriver med flygande hand och i elokventa ordalag kan en väl, men de delar där en stannar upp och måste tänka till är de intressanta delarna - det är där den pedagogiska processen slår till. Och när en väl konfronterar omvärlden med resonemanget i fråga så kommer den första frågan obönhörligen att röra just precis det området. Utan pardon.

Som retoriker är det dessutom en ofrånkomlig del att memorera diverse tal och anföranden, så att en kan framföra dem på ett effektivt sätt. Skrivandet blir här en viktig del - det är väldigt mycket lättare att minnas en text en skrivit från början till slut än ett tal en bara har skrivit ett par stödord till. Med övning blir det lättare att spontanhålla tal och anföranden på stående fot, men innan en har denna övning så finns det en brutal risk att en kommer av sig och inte finner några som helst ord. Vilket, enligt uppgift, tydligen är pinsammare än att hålla ett absurt anförande med ett rakt ansikte.

Dessutom så har text den fördelen att jag kan dela med mig av erfarenheter och insikter utan att behöva leta upp dig och skrika dem i örat på dig; det är en lite bekvämare pedagogisk metod för alla inblandade. Såvida jag inte tänker fel nu igen. -

Dualism eller kontinuum

Människor har en tendens att vilja förenkla sina intryck av omvärlden, så även när man analytiskt försöker förhålla sig till desamma. Detta skapar sådant som generaliseringar, förenklingar och teorier. I många fall är dessa goda verktyg i händerna på den tänkande människan, såsom relativitetsteorin, ärftlighetsläran eller Gauss normalfördelningsfunktion.

I andra fall ger dessa förenklingar upphov till tankefel. Ett vanligt exempel är när man för enkelhetens skull ersätter en kontinuerlig spridning av värden för en variabel med en dualism. Istället för att se ett spektra av färger från blått till rött över all möjliga schatteringar av lila (där de flesta alternativen förmodligen bör betraktas som lila) så sätter vi för enkelhetens skull upp alternativen blått och rött. (Läsaren bör notera att jag talar om färglära och inte politik.)

Ett ständigt aktuellt exempel på detta är dualismen monokultur och multikultur. Den kanske inte så gode tänkaren konstaterar att vi när vi bygger vårt samhälle måste välja mellan alternativen monokultur och multikultur. Man karrikerar sedan desamma, vilket är ett nödvändigt inslag i att ur något som egentligen är en oändlig mängd alternativ framskapa två diskreta sådana. Man får således ett val - den typiska monokulturen eller den typiska multikulturen. I denna valsituation är det sedan mycket lätt att förklara varför försvararna av den enda rätta läran är de goda och försvararna av alternativet är idioter.

Det kan hända att det blir svårare och mer energikrävande, men jag anser ändå att det är värt den extra energin att se på världen som en smula komplexare och till exempel erkänna att det finns monokulturalism och sedan ett närmast oändligt antal alternativa multikulturalismer, där någon av dem torde vara överlägsen monokulturalismen. Men det är ju möjligt att detta också är ett tankefel.

Vem är då jag? För er som följer bloggen så står det väl klart att ni just hör en ny röst. Jag är nybliven deltagare på Tankefel och hoppas tillföra en eller annan observation över den mänskliga hjärnans förmåga att göra det onödigt svårt eller lätt för sig. I andra sammanhang kan ni läsa mer politiska texter av mig på annan plats i bloggosfären, men det hör knappast hit.

Kreationism vs darwinism

Jag har tydligen lyckats utmåla mig själv som en sån där intellektuell människa, så det är närmast obligatoriskt att jag uttalar mig åtminstone en gång om den ständigt pågående kontroversen mellan kreationister och darwinister. Det ligger i sakens natur - det finns inget sätt att komma undan, så det är lika bra att krypa till korset med en gång.

Eller, tja, att krypa till just korset kanske inte är helt rätt, eftersom sådana vanligtvis befinner sig i kyrkor, och sådana platser är traditionellt sett inte helt lämpliga ställen att säga det jag alldeles snart ska säga om kreationister på. Here goes:

FUCK KREATIONISMEN. Världen skapades inte den 23 oktober år 4004 före kristus, och det finns tusen och åter tusen bevis för att backa upp detta påstående med. Dessutom så är era argument grundade i den Heliga Skrift, vars auktoritet grundar sig i cirkelresonemanget att orden i bibelen är en bokstavlig sanning tagen direkt från herren själv, vilket står i bibelen och därmed är sant. Det må vara så att Milton skrev en episk parallell berättelse om djävulens roll i skapelsen som faktiskt är rätt trevlig att läsa, och att min uppföljare dessutom också är rätt mysig, men som grund för någon som helst rationell ontologisk argumentation är den bluff, båg och på sin höjd ett stöd till ett alltför vingligt bordsben.

Nu kanske darwinisterna bland er känner att, ah, en meningsfrände som förstår oss, men se icke, för härnäst kommer jag att säga detta:

FUCK DARWINISMEN. Den enda anledningen till att det över huvud taget finns en rörelse med det namnet är för att folk lyssnar till kreationisternas galenskaper, vilket gör att er existens direkt är baserad på tankefelet ovan. Den sanna rådande ordningen behöver inga försvarare, utan klarar sig bra på egen hand; ni slösar bara tid på att försöka övertyga folk som per definition inte lyssnar på er. Om galenpannorna vill leva sina liv i tron om att världen är yngre än den egentligen är så får de göra detta, så länge de inte gör någonting fel; och om de skulle råka göra något fel så har vi ett utomordentligt sekulärt rättsväsende som kan ta hand om dem. Vad ni än gör annat än att bry er om dessa förvirrade människor är bättre och konstruktivare än att doppa sig i kreationistträsket. Jag lovar.

Så. Nu har jag uppfyllt min intellektuella förpliktelse, och kan med gott samvete glömma bort hela frågan för all framtid. Utan att behöva oroa mig för att bli tillfrågad om min eventuella ståndpunkt för eller emot. Och dessutom helt utan pardon.

Videovåld

Det har i årtionden både högt och brett hävdats att tevevåld orsakar verkligt våld. De som hävdar detta tillhör traditionellt sett av en äldre demografiskt skikt än det jag tillhör, och förmodligen även ett lite mer konservativt sådant, dessutom. Resonemanget går som så att barn som ser våld på teve blir inspirerade att imitera detta, och därför antingen direkt eller indirekt går ut på gatan och anfaller första bästa personlighet som råkar vara tillgänglig. För att förhindra denna hemska utveckling så vill våra konservativa välvilliga minska på våldet på teve, video och i datorspel - att det är oförsvarbart att visa sådant över huvud taget.

Jag håller inte med dem. Det enda våld som är oförsvarbart att visa är det som inte samtidigt visar på dess konsekvenser. Jag vill i stället se mer våld i teve, med mer blod, större sår och i allmänhet mer äckel. Fram för inflammerade köttsår, likmaskar som börjat kräla i levande vävnad, ansikten som slagits sönder, samman och blodiga, ångestskrik av smärta, - kort sagt allt det som våld för med sig. När våld visas utan att det samtidigt förknippas med dessa saker, med dessa obehagliga och oförlåtliga konsekvenser av sitt inträffande, så framstår det som någonting rumsrent, som någonting som en kan hänge sig åt utan att någonting allvarligt inträffar på grund av det. Om det i ställer på tusen olika sätt understryks att våld är ont, äckligt, obehagligt och kategoriskt leder till oförlåtligt lidande så kan du ge dig tusan på att tittarna blir medlemmar i Pacifisternas Riksförbund dagen efteråt.

Så våra konservativa välvilliga har rätt, men de föreslår fel väg framåt. Mindre medievåld hjälper inte - det länder bara trovärdighet åt gamla idiotiska hjälteepos om unga män som begår heroiska stordåd i strid och på så vis får någon slags gloria i huvudet. Mer videovåld - mer realistiskt videovåld - framställer däremot våldsdåd precis så som de är - råa, brutala, hemska, kladdiga och oförlåtliga. Och våldsverkare likaså.

Och det är ju ändå i slutändan så vi vill ha det. Inte sant?

Verklighetens skolk

Världen är en stor plats. Den innehåller en stor mängd saker - handväskor, morötter, ost, ryssar, Kuala Lumpur, dansband, furbees, lyxkryssningar, den mongoliska stäppen, Michelangelo, trådlöst internet, en världsomspännande och ömsesidigt samvariant ekonomi, Ben & Jerrys, scenskräck och, inte minst, tusentals miljoner saker till. Det skulle med andra ord ta ett tag att försöka räkna upp alla ting som finns i världen - det skulle kanske till och med ta längre tid än vad vi har till förfogande innan vi går och dör.

För att förstå världen måste vi därmed ta till vissa förenklingar och generaliseringar. Dessa tar sig ibland uttryck i form av rena kategoriseringar, så som i Linnés försök att namnge och klassificera ALLA djur och växter som finns. Genom att sätta in saker i olika kategorier så går det att generalisera att alla som är med i kategori x har egenskap y, utan att behöva säkerställa att varje individ råkar ha detta. (Mer än en gång, då.) För oss som inte direkt har tid att resa världen runt och leta upp kända och okända livsformer så finns det ett par enklare metoder att ta till - ideologier och religioner.

Dessa är till sin natur försök att göra världen begripligare. De utgår från någon slags utgångspunkt, och rullar sedan vidare därifrån. Det går nästan att lägga pussel av ideologierna - om de har utgångspunkt x, så måste y vara, och på grund av det även z. När en väl börjat så kan en rulla ut hela den ideologiska mattan, så långt en orkar. Det följer av ren nödvändighet - så fort en slår fast någonting så måste en hålla med om implikationerna av detta någonting för att vara konsekvent med sig själv.

Now, verkligheten bryr sig inte särskilt mycket om våra ideologier. Världen skolkade från ideologi- och religionslektionerna, och förstår sig inte på arvssynden, liberalernas rättigheter eller kommunisternas kamratskap. Den tittar på dessa saker och gör en världslig motsvarighet till att rycka på axlarna, och fortsätter sedan att göra så som den alltid har gjort. Verkligheten är badass.

Det allra största tankefelet vi kan göra är att utgå från att våra ideologier och religioner har någonting med verkligheten som sådan att göra. De kanske är utmärkta sätt att organisera tankarna och komma fram till någon slags klarhet om saker och ting, men det är också det enda de är - verktyg, organisationsmodeller, kartor. De är sätt för oss att orientera i tanken och bygga samband med våra medmänniskor på. De är användbara förenklingar - varken mer, mindre eller mittemellan.

Det stora problemet med dem är förstås att de utelämnar större delen av verkligheten från sina modeller. Det finns som sagt tusentals miljoners saker i världen, och modellerna lyckas på sin höjd fånga en liten liten bråkdel av dessa med någon som helst träffsäkerhet. För de av oss som är intresserade av denna lilla del av verkligheten så är de brutalt användbara, men det gäller att komma ihåg att verkligheten är större än denna. Helheten är större än delen.

Långt mycket större.

I all korthet, del XXXV

Hur kommer det sig att om ett barn slutar växa mentalt vid fem års ålder så anses det vara handikappat och sätts i specialskola, medan folk som slutar växa mentalt vid fjorton eller femton inte ges någon som helst hjälp att växa upp?

Relativism

Jag fick inte särskilt många reaktioner på min miniserie om epistemologins balkanisering. Det har kanske lite att göra med att den har en smått obegriplig titel - wtf är epistemologi, och vad händer egentligen när någonting balkaniseras?

För att göra det lätt för sig kan en säga att det är relativism som händer. Relativism är lättare att förstå än en balkaniserande epistemologi, eftersom det bara är ett enda svårt ord. Det är, med andra ord, hälften så svårt som det det försöker förklara. Vilket är en förbättring, rent pedagogiskt.

Relativism är egentligen inte överdrivet komplicerat. Det enda en sådan säger är att saker och ting är olika beroende på var en befinner sig. I Sverige äter en inte hundar; i Kina händer det mer eller mindre ofta. Det här är inte bara en olikhet i konkret handling, utan också två olika sätt att se på saker och ting. I ett tredje land finns en tredje syn, i ett fjärde en fjärde osv. Detta är relativismen i ett nötskal - beroende på sammanhanget så kan någonting vara antingen det ena eller det andra eller det tredje.

Svårare än så är det inte.

Well, förutom när en försöker omsätta denna enkla insikt i praktisk handling. Att vissa saker är sanna enligt vissa sätt att tänka och falska enligt andra sätt är svårt att komma ifrån, men vad innebär detta för vad en håller på med just nu? Om jag inte kan lita på att det jag gör kommer att förstås på samma sätt av mina medmänniskor som av mig, hur kan jag då göra någonting alls? Kan jag göra någonting meningsfullt över huvud taget?

Ni anar säkert att det finns vissa metodologiska svårigheter med att anamma ett relativistiskt synsätt. Det är förvisso så att saker och ting inte är objektivt sanna eller falska, men det går inte att göra någonting av denna insikt; det går inte att göra någonting med den. En faller oerhört snabbt ner i ett hål av konstanta grubblerier och oändliga tankegångar av typen "å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan...". En får, som en arbetarklassförman skulle ha sagt, ingenting gjort.

Now, att bara backa tillbaka och säga att "det här är x, det är min sanning och det tänker jag låta mina medmänniskor leva med så länge jag lever" kanske fungerar för stunden, men om är konsekvent med denna hållning så blir en eventuellt förvandlad till en dålig kopia av Kapten Stofil. Eller möjligtvis till en bra kopia av Lars Leijonborg. En blir i vilket fall ett brutalt irritationsmoment för sina medmänniskor, vilket är ett fail om en försöker vara någonting annat än irriterande.

En kan med andra ord inte ignorera relativismen. En kan inte heller göra den till stående utgångspunkt i sig självt. En måste, därför, arbeta sig igenom den - greppa tag i den i ena änden och sedan metodiskt kämpa sig till den andra, och genom detta få insikt om kunskapens och livets natur.

Begreppet/tanken om epistemologins balkanisering är ett försök att arbeta sig genom detta. Världen är uppdelad i ett otal små tankecommunities som kanske eller kanske inte kommunicerar med varandra, men som ändå lever i samma värld. Frimärkssamlarna har en egen diskurs, en egen epistemologi - en egen värld i världen. Advokaterna har sin, bönderna sin, piloterna sin; alla grupperingar har sina egna tankevärldar. Ingen av dem har direktkontakt med Sanningen Som Sådan, men ingen av dem har direkt fel heller. Beroende på vilken grupp en talar med är vissa saker sanna, andra falska - relativismen råder.

Knepet är att veta vilken del av den balkaniserade verkligheten en talar med, och sedan försöka agera passande utifrån detta. En behöver inte vara objektivt sann på ett sådant sätt att en historiker om tre tusen år kan ta fram ens ord och säga att, aye, här har vi att göra med en människa som förstått världen i sin helhet; det räcker med att vara sannolik och trovärdig i det lokala men relativa sammanhang en råkar befinna sig i för stunden.

Det borde vara relativt enkelt.

Skräcken för vaccinets framfart

Skräcken för baconfeberns framfart har hittills varit rätt mild. Jag har haft en kursare som missat årets föreläsning (säga vad en vill, men vår professor i retorik kan det här med att föreläsa) av rädsla för den, men det är ungefär den totala räckvidden av dess framfart häromledes. Skräcken för vaccinet, däremot, är långt större; det är nästan som om vaccinationsskräcken som sedan länge varit en etablerad genre borta i USA nu av outgrundlig anledning gått och etablerat sig även hos oss. Må vara att jänkarna exporterar större delen av sin kultur, men just den delen kanske vi klarar oss utan.

Now, problemet med vaccinationsskräck är att den i viss mån är befogad. Särskilt om det rör sig om en vaccination på stor skala, så som, säg, över hälften av befolkningen. Om en ger ett vaccin till en tillräckligt stor samling folk så kommer biverkningarna att börja inträffa - gravida kommer att få missfall, folk med hjärtbesvär kommer att få hjärtattack inom samma tidsrymd, och allahanda besvärligheter kommer att drabba folk i dagarna eller veckorna direkt efter vaccineringen. Det är obönhörligt; det kommer att hända.

Det problematiska här är att allt detta kommer att hända ändå, av rent statistiska skäl. Så fort en folkmassa blir så stor att den inte längre kan räknas mer än som siffror, så är det närmast garanterat att den innehåller folk som är gravida, folk som har hjärtbesvär och folk som kämpar med allehanda besvärligheter. Det är också lika statistiskt sannolikt att dessa kommer att få missfall, hjärtattack eller någonting annat inom loppet av en viss tid. Make no mistake - det händer närmast varje dag att gravida människor får missfall, att hjärtattacker och allt annat inträffar. Detta beror inte på någonting särskilt, utan det är statistiskt ofrånkomligt i en tillräckligt stor population.

Det finns ett elegant sätt att demonstrera den här principen, och det är med födelsedagar. Vanligtvis så är det en något sällsynt händelse att en träffar på någon med samma födelsedag (om än inte födelseår) som en själv. Det händer ibland, och det ligger inte direkt utanför rimlighetens gränser, men det är fortfarande värt att påpeka när det inträffar. Men. Om en samlar 367 människor i ett rum så är det statistiskt nödvändigt att minst två av dem fyller år samma dag. Om en samlar 3667 i samma rum så blir det närmast en barnlek att hitta sin partner - det finns tio stycken av dem där inne. Om en samlar 36667 så finns det hundra av dem. Och så vidare. Det som i en liten grupp av människor är smått osannolikt blir ofrånkomligt när en samlar ett stort antal av dem i samma sammanhang.

Now, sannolikheten för att någonting illa ska hända efter att någon har tagit sin vaccinationsspruta växer på samma sätt. Den växer inte för den enskilda individen, men någon, någonstans kommer att drabbas av någonting dåligt efter vaccinationen - och detta dåliga hade hänt ändå, oavsett vad. Precis så som dåliga saker händer människor varje dag, och har hänt dåliga saker varje dag sedan tid urminnes. Att dessa dagar råkar ligga precis efter ett visst medicinskt ingrepp påverkar inte sannolikheten för att någonting annat, orelaterat, kommer att inträffa ändå.

Saker händer, de händer varje dag, och dagarna efter vaccinationen är precis lika vardagligt farliga som alla andra dagar. Och ju fler människors vardag du räknar in, desto större är sannolikheten att någonting dåligt ska hända just den dagen du råkar räkna på. Oavsett vilken dag du råkar välja.

Ha en bra dag.

I all korthet, del XXXIV

Alltså, har ni sett den där ubåtsfilmen, Das Boot? Vet ni hur den slutar? Jo - båten sjunker! Hajar ni? Båten - ubåten - sjunker! Oväntat, va, med en ubåt som sjunker, right?

Lagom svåra frågor

Borta på Magnihasa skriver jag om hur vi ska drabba våra makthavare med brutalt orättvist svåra frågor. De har liksom valt en karriär som representanter för folkets vilja i statens deliberationer om de lagar som i detalj senare kommer att styra folket i viss detalj och ha en enorm påverkan för och på miljontals vardagars utseende, så det ligger lite i sakens natur att det inte finns någonting sådant som att vara "för snäll" mot dem. Mot barn kan en ställa lägre krav än annars, men om någon borde vara vuxen uppgiften - eller bara vuxen rent allmänt - så känns just denna kategori människor som kategorin framför alla andra.

Borta på universitetet läser jag dock retorik, och vi har just kommit in på en delkurs om vetenskapsteori och vetenskaplig metod. Den viktigaste saken att börja med när en vetenskapar sig är att ha en lagom stor frågeställning som utgångspunkt. Det får inte vara en för stor fråga, eftersom en vanligtvis inte har sex hundra sidor på sig att reda ut exakt alla omständigheter som ledde till att Jugoslaviens sammanbrott på ett indirekt sätt påverkade den interna diskursen i OPEC-kartellens mer hemliga av möten, vilka i sin tur hade en påtaglig men kontraintuitiv influens på den sydfranska rapporteringen av utländsk schlager, vilket - för att återknyta till ämnet - var den utlösande anledningen till att Lena G Philipsson företrädesvis använder en viss typ av metaforer framför andra i sina låttexter.

Men. En får inte ta för enkla frågor heller. Ta till exempel frågan "använder den här komikern stilfigurer i sin diskurs?". Svaret är, förhoppningsvis, "ja". Det är förstås bra att få svar på sina frågor, men om en ska fylla fem-sex sidor av text som dessutom ska innehålla dubbels så många referenser till relevant litteratur så gäller det att, typ, expandera lite.

Så. En gyllene medelväg är bäst, med andra ord. Lagom svåra frågor. Frågor som inte är av typen "beskriv kontemporära schlagertexters dynamiska och ironiskt reflexiva relation till upphörandet av den före detta Jugoslaviska statens klandestina påtryckningar i oljeländernas göranden och låtanden", men inte heller är av typen att de kan besvaras med ett "ja" eller, än värre, "ja, och?". Frågor av typen "har A någon påverkan på B, och i sådana fall hur?" är ideala, eftersom "huret" kan expanderas på ganska flitigt.

Såvida en inte är dum i huvudet och väljer en fråga där svaret uppenbarligen är nej.

Det finns vissa tankefel en faktiskt kan både förutse och undvika. Världen må vara allt annat än idiotsäker, men - snela?

Kö

Jag har aldrig förstått det där med att köa till bussen. Till saken hör kanske att jag är uppväxt i en förort till en förort till stockholm, där påstigandet på busssen mest bestod av en blandning av oordning, kaos och anarki. Inne i stockholm däremot, där är det långa fina raka köer till bussarna. Prydligt ringlandes mot horisonten står folk på rad, och skulle aldrig få för sig att göra annat.

Hur kommer det sig? Det finns trots allt ingenting som säger att man ska stå i kö till bussen. Inget påbud, ingen allmän uppmaning, inte ens ett utbrett konsensus om att det är så man gör. Jämför med tunnelbanan. Där är det minsann tränga sig på innan alla har klivit av som gäller.

Faktum är att det bara är en samling människor som ställt sig på ett sådant sätt att de bildar en rad. Att folk väljer att ställa sig längst bak i denna rad beror enbart på att hen ser de andra stå i rad och vill göra likadant. Rädsla för att sticka ut, att tro att man är något.

Prova en gång att bara ställa dig längst fram och kliva på bussen helt oberörd som om du aldrig har sett en busskö förut. Vad kommer att hända? Ingen kommer att ge dig stryk. Ingen kommer att arrestera dig. Ingen kommer att förolämpa dig eller kasta glåpord efter dig. Ingen kommer att göra någonting alls, mer än att kanske titta lite snett på dig. Och mumla om vart ungdomen är på väg.

Det må vara eller inte vara ett tankefel att ställa sig i kö på grund av och endast på grund av att alla andra gör det. Det är definitivt ett tankefel att bli upprörd över att någon annan inte gör likadant.

Hegels mindre kända kusin

Det var en gång en Hegel som satt i sin trädgård och mediterade över alltet och intet. Just den här dagen gick det bättre än vanligt, och hen hade lyckats få in en ganska god bild av Alltet i sin totalitet i sinnet. Hen tänkte och änkte och tänkte, och till sist kunde hen säga att, aye, Allt är en ganska stor sak.

Då kom hegels mindre kända kusin Degel in i trädgården. När hen såg Hegel gick hen omedelbart fram till henom, och frågade

- Vad tänker du på?

- Ingenting särskilt.

I all korthet, del XXXIII

Den där lilla? Den kan väl inte göra någonting? Hur skulle den kunna vara farlig?

En kort introduktion av de nya taggarna här på Tankefel

I och med introduktionen av författarna i förrigår så kom även en impuls att introducera taggar i denna ack så otaggade blogg. Dels för att göra det lite lättare att hitta fler poster av en viss författare - en kanske tycker att Mikusagi skriver fenomenala inlägg medan den där Sargoth bara skriver dravel, och därför bara vill läsa den ena sortens inlägg och inte den andra. Denna diskriminering blir väldigt mycket lättare om det finns en länk på vänster sida som leder till alla inlägg av Miku som en kan trycka på, och en länk till alla inlägg av Sarg som en kan låta bli att trycka på.

Nu finns det förstås två länkar till alla inlägg av mig som en kan låta bli att trycka på, vilket har en navelskåderistiskt blogghistoriskt relevant anledning, nämligen den att jag innan alla hjärtans dag detta nådens år 2009 enbart och endast hade den här bloggsaken som plats att förvara tankar på i internets offentlighet. Efter alla hjärtans dag fanns Magnihasa som ett andra hem, och en stor del av de tankar som tidigare hamnade här fördes över dit. Det finns med andra ord en viss skillnad mellan Före och Efter; Före är för enkelhets skull old style, medan efter bara är rent allmänt, helt okategoriskt.

Sedan finns det lite mindre historiskt specifika taggar, så som I all korthet, Bibelen 2, Meta eller Serialitet; jag anar och hoppas att dessa är en smula mer självförklarande. (Även om det var länge sedan det dök upp ett serialitetsinlägg..)

Nu kanske det är hög tid att, ehm, skriva lite mer innehåll som inte bara handlar om innehållet. -

Meddelande till allmänheten

Det är med stor lättnad som jag i egenskap av direktör för Myndigheten för genetisk utveckling och kontroll nu kan komma med en lösning på problemet med bostadsbristen. Vi har efter många utredningar och långa diskussioner kommit fram till att den enda rimliga och sunda åtgärden är en storskalig och successiv ombyggnation av nationen. Dels de byggnader som i dagsläget används som bostäder, och dels de medborgare som bor i dessa.

Från och med idag så kommer maxhöjden för varje medborgare att vara åttiosju centimeter, och över de närmaste trettio åren kommer vi på Myndigheten att fasa över medborgarna - både befintliga och kommande - till den nya standardlängden. Arbetet med att bygga om lägenheterna så att de passar den nya tidens medborgare har förstås redan börjat, och vi har redan idag ett stort utbud att välja bland för de framsynta bland oss.

När medborgarna väl är hälften så långa som de har varit så kommer bostadsbristen att vara ett minne blott. Det kommer att få plats dubbelt så många boende i redan befintliga byggnader som i dagsläget, och varken stadsbild eller restider behöver påverkas av att vi förpassar bostadsbristen till en fotnot i vår historia.

Vi här på Myndigheten är förstås väldigt glada över att få ta vår del av samhällsansvaret och vara en del av ett konstruktivt byggande av en ljus framtid. Detta byggande börjar redan idag vid ditt närmaste Mguk-kontor, där du redan idag kan ta emot din första genetiska behandling för att nå morgondagens nya höjder. Vi ser öppenhjärtat och med glädje att du vid tidigast möjliga tidpunkt gör tid i din kalender för ett besök hos oss. Om du inte har möjlighet att komma inom den närmaste framtiden så gör det inget; vi håller alldeles just nu på att sammanställa ett schema med obligatoriska kallelser för att underlätta övergången från den svindlande historien till den sköna nya värld som är vår framtid.

Vi måste alla ta vårt ansvar. Vi tar vårt; nu är det din tur.

En kort introduktion av oss på Tankefel

Jag skriver ofta om Tankefel som ett kollektiv, som någonting med fler än en författare. Jag är dock sämre på att i närmare detalj beskriva vilka dessa mystiska individer bakom detta namn är, så jag tänkte att ett inlägg som ger en kort introduktion av dessa personifikationer och figuriner är. I kronologisk ordning, förstås, så att ingen känner sig vare sig favoriserad eller förbisedd.

Den förste att joina var, inte helt överraskande, jag. Jag behöver ingen direkt introduktion, så let's move right along.

Den andre att haka på var Neuroticum, som har två katter som ger en ett Cute Overload genom att bara gå omkring och göra kattsaker - och dessutom ett namn värt att döda för. Inte minst.

Det tredje namnet på listan är Andreas, även är känd från Cynism, där hen under åren lyckats etablera sig som en tänkare, pirat och retoriker av rang.

Den siste av vår kvartett är Mikusagi, som alldeles nyss skrev bloggens 250:e inlägg, och i övrigt är extremt queer både rent generellt och synnerligen specifikt.

Det är, i all korthet, vi. Nu är det dags att börja jobba på nästa inlägg - ingen vila, ingen ro. -

Kopior eller original?

Vissa tror att om vi slängde alla könsroller i soptunnan så skulle alla människor bli likadana, av någon obskyr anledning. Hur de tänker, det vet jag inte, någonstans har det blivit fel i alla fall. Ett tankefel!
Nu skall jag berätta, som den allvetare jag är, hur ni bör tänka.

En könsroll är
en del av en pjäs
med ett delvis förskrivet manus.

En sådan pjäs
som kallas improvisation
men karaktärernas egenskaper är förbestämda.

Karaktärerna
kan delas in i tre grupper:
manliga, kvinnliga och... störda

Tänk dig nu
att vi slänger bort
dessa förbestämda egenskaper

Alla är som de är
individer med olika egenskaper
och inte alls likadana, inte ens inom grupperna

Nej okej nu orkar inte jag skriva så där en kort rad, en lite längre och en nästan lång rad, så jag tar det i  vanlig form istället. Istället för att säga att kvinnor fnittrar och män är jägare så får varje person en frihet att bestämma över sina egna egenskaper, i den mån en person nu kan styra sin personlighet. Vad är det som talar för att vi alla helt plötsligt skulle gå runt i likadana unisexkläder och svära halvbögiga ramsor? Med ett större utrymme att utveckla sin person borde vi bli rätt olika och unika. Logiskt sett.

Så! Nu har ni fått ett tankerätt här, bär det med er!


Mikusagi

I all korthet, del XXXII

Ordspråket säger att det alltid är som mörkast innan gryningen kommer. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Först är det mörkt, sedan blir det jättemörkt, sedan blir det som mörkast, för att sedan bli gradvis ljusare tills gryningen anländer Först kommer ljuset, SEDAN kommer gryningen och dess solsken.

Ibland undrar jag hur ordspråksskaparna tänkte när de formulerade sig...

Bibelen 2: I paradiset

(Allting börjar i begynnelsen.)

I paradiset vilade Gud ut efter att ha skapat alltet. Medan Hen vilade fortsatte Hens skapelse att röra sig så som Hen skapat den. Allt levande levde i harmoni, och lammet kunde utan rädsla stappla fram till lejonet och äta gräset vid dess fot. Intet ont kunde hända i skapelsen, och människan kunde utan rädsla vandra omkring i den iklädd sin klädsel av dagg och damm. Ingen oro fanns, ingen rädsla, ingen ångest; närhelst någonting rörde sig i människans inre, så uppstod samtidigt den skapande impuls som kunde stilla denna rörelse. Människans inneboende harm gjordes harmlös genom en omärklig samordning av tusen små saker som tillsammans skapade just det som hen behövde just där och då. Sålunda fanns det alltid någonting att göra, och alltid de medel som behövdes för att göra detta.

I paradisets yttre trädgårdar fanns stora lundar att promenera eller springa eller leka i. Bredvid dem fanns springor i marken att bada av sig sina kläder av damm. En sval promenad bort fanns berg att beskåda utsikten från. Nedanför dessa fanns gläntor att dagdrömma och småslumra i. Och överallt fanns träd dignandes med saftiga frukter, buskar överbelastade med välsmakande bär och källor översvämmandes med nektardoftande vatten. Och mest av allt fanns tid. Ingenting drog i människan eller tvingade henom att göra någonting hen inte ville. Hen lekte när leken drog i hens sinne, hen åt när tanken på att äta slog henom och hen sov när andan var trött. Och ingen störde eller förmanade eller väckte henom; hen var lycklig, och under den längsta av tider levde människan i denna tidlösa och kravlösa känsla.

I paradisets inre trädgårdar fanns änglarna, och människan lekte och spelade med dessa närhelst de råkade komma inom synhåll. Där i dessa trädgårdar fanns de högsta av träd, de grönaste av gräs och de ljuvligaste av frukter. Och människan kom och gick som hen ville, och blev lycklig när hen kom men om möjligt ännu lyckligare när hen gick. Ty paradiset är den plats en kan lämna lycklig och vara förvissad om ett en kan komma tillbaka när en så önskar.

I paradisets allra inre av inre, allra mittersta av mittpunkt, stod två träd. Dessa var Livets och Kunskapens träd, vars frukter gav av sig själva till var och en som åt dem. Livets frukter gav den gudomliga gåvan att skapa liv utifrån sin egen livskraft. Kunskapens frukter gav den gudomliga insikten att både gott och ont är konstant närvarande ting, och att det alltid finns ett val mellan dessa tu ting.

I paradisets begynnelse, innan Hen vilade sig efter Sin skapelse, hade Hen framfört enbart en enda sak till människan: "Här i paradiset kommer ni att vara lyckliga så länge ni önskar, och allt kommer att vara gott, och allt kommer att vara ert i er lyckas förvaltning. Men hör detta - om ni äter av frukten från Livets och Kunskapens träd kommer era önskningar att dö, och efter hand ni med dem. Om ni en dag vill äta av dem kommer ingen att hindra er, men det kommer inte att finnas någon återvändo efter det."

I paradiset levde människan lycklig i många många dagar. En dag, dock, gick hen i samlad helhet från paradisets yttre mot dess inre. När änglarna såg dem komma tog de ton, och sjöng om lyckans lov; om allt lyckligt som varit, och allt lyckligt som skulle kunna vara framöver. Från dessa sånger kom alla de sånger vi sjunger idag; de är alla minnen av den sång änglarna sjöng denna dag, om än en viss röst av den mångstämmiga kören.

Närhelst människan kom i närheten av en ängel krama den hen om denna, och ängeln gav människan en puss i pannan. Från dessa pussar kommer de goda drömmar vi ibland drömmer om nätterna; de är alla minnen av en ängels beröring, om än av olika änglar av olika slag.

När så människan tagit farväl av änglarna ändrades deras sång, från lyckans sång till sorgens sång. Och någonting som inte hade hänt förut hände. Människan, som levt många lyckliga dagar i paradiset och aldrig känt sorg, grät. Men likväl fortsatte hen vidare inåt. Ur denna gråt kom trösten och hoppet, och viljan att fortsätta när lyckans sång förändras; om lyckan har sin sång, och sorgen sin, så har vi alla våra änglar som sjunger för oss.

I paradisets mitt stod Livets och Kunskapens träd, höga och ståtliga. Livets träd stod i full blom och dignade av frukter, men medan människan åt av dessa började bladen och blommorna så sakteliga vissna och falla till marken. När så den sista människan tagit sig sin del, fanns det enbart en stam kvar.

Kunskapens träd blommade inte, men var likväl full av frukt. När så människan tog sin frukt och åt av den började trädet blomma upp. När den sista människan tagit sin del var trädet i full blomning, och människan visste att hen aldrig skulle få se dess like igen.

I paradisets mitt uppenbarade sig så Gud, och sade: "Ni har nu ätit av Livets och Kunskapens frukter. Genom Livets frukt fick ni förmågan att skapa fler av ert slag, och genom Kunskapens frukt fick ni det språk ni hittills inte behövt. Ni kommer att finna att priset för att skapa nytt liv är att ert eget blir desto kortare, och att priset för kunskap är att den gör er olyckliga. Så som jag skapade er så hade ni inte kunnat göra någonting annat än att äta av dessa frukter, dock; men med minnet av denna plats kommer ni att sprida er över jorden och föröka eder i förhoppningen om att en dag bygga er en egen version av den, i stort som smått. Lycka, godo och hälsa har varit era; som mina medskapare kan ni nu skapa nya och egna sådana."

Och så stod människan utanför paradiset, lämnad att av egen kraft skapa sig sin värld, sig själv och sin lycka. Inget gavs åt henom, och alla de tusen saker som samverkade åt henom i paradiset slutade med detta, och blev vart och ett ett hinder i människans görande som hen måste komma över. Allting i hela världen samverkade för att göra det svårt för henom, men med minnet av lyckans sånger i hjärtat strävade hen vidare. Hens hus rasade samman när hen arbetade med grödorna på fältet, hens grödor begick självmord av ren ensamhet när hen byggde upp huset igen, men för varje gång saker vägrade gå hens väg så lärde sig hen någonting om världen. Och för varje svårighet som överkoms så skapade människan sig en egen bit lycka, och om det finns någonting i skapelsen som aldrig tar slut så är det svårigheter.

Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna.

Men hallå

Sen när har jag salstenta nästa vecka? Hur gick det till? Hur kan någonting sådant komma och vara en överraskning?

Jag börjar tappa greppet...

Avsikt och resultat

Det händer ibland att en vill skriva ett inlägg som förändrar världen. Ett inlägg som utgör en positiv knuff i rätt riktning för alla som läser det. Ett inlägg som föser de tvekande till att göra någonting, och som stärker de redan görandes tro på att det de gör är rätt och riktigt. Ett Epic inlägg of Goodness, med andra ord.

Så. En sätter sig ner för att börja skriva, och det går rätt bra; orden flyter, de bara kommer av sig själva, en riktigt känner hur saker och ting rör sig åt rätt håll, och ju mer en skriver desto bättre blir det. Ju mer en skriver desto mer övertygad blir en om att det en gör är det rätta och bästa, och än mer övertygad blir en om att det en skrivit kommer att frammana samma känsla i läsaren. Så till sist så blir en klar och trycker på "publish", och sedan är texten fri att drabba världen i all sin godhet. Nu kommer saker och ting att sparka igång ordentligt!

Tid passerar.

Och - inget händer. Inga kommentarer. Ungefär fem läsare enligt Google Analytics, och några av dem är en själv som korrläser en sista gång. Och detta TROTS att en nämnt Piratpartiet och pingat på Nyligen! What gives?

Well, förmodligen är det så att en blandat ihop sin intention med resultatet av densamma. Att en kände sig övertygad och upprymd av skrivandet är ingen garant för att det skrivna är övertygande och upprymmande. Skrivandet och det skrivna är två olika saker, och ett vanligt men förståeligt tankefel är att blanda samman dessa tu saker. De hör ju förvisso oförenligt ihop, men när texten väl är klar så är är dess tillkomst vanligtvis oerhört osynlig för dess läsare; kvar finns bara texten som sådan, och den är antingen bra eller, ehm, inte.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har i all ärlighet och upprymdhet skrivit mången ganska usla textbitar. Avsikten har varit nobel, men resultatet har varit - well, inte lika ädelt.

Still. Övning ger färdighet, sägs det. -

Romerska numeraler

Jag får vissa indikationer från vissa av mina medskribenter (well, potentiella medskribenter; hittills har jag mitt namn på 100% av alla inlägg) att det största hindret gentemot att posta ett inlägg av typen I all korthet inte är att hitta korta tankegångar som inte är helt rätt, utan en viss rädsla att inte lyckas få till den romerska siffran efter titeln.

Det här sättet att tänka på är inte helt ovanligt, så det är inget att skämmas för. Det finns tusen saker jag låtit bli att göra för att det varit någon liten detalj i sammanhanget som jag varit osäker på hur den görs. Så om du någonsin befinner dig i en sådan situation igen - tänk då på att du inte är ensam. Det kan hända oss alla emellanåt. Eller rätt ofta. Ehm.

Now, romerska siffror är inte svåra egentligen. De går så här: ett, två, tre, femminusett, fem. Och sen vidare med ett två tre igen. Så här: I II III IV V VI VII VIII IX X XI XII XIII XIV XV XVI - och så vidare. Alltid ett två tre minusett fem. Vad det än gäller.

Annars går det alltid att ta till fusklappen. Det är ingen som märker något. Jag lovar. -

I all korthet, del XXXI

What would Octomom do?

I all korthet, del XXX

Jag har då alltid sagt detta om dig - det finns inget som gör din närvaro mer angenäm än dess frånvaro.

Formuleringens makt

Hur en formulerar saker spelar en oerhörd stor roll för hur ens budskap kommer att tas emot. I en post borta på Magnihasa gjorde jag en snabbskiss av hur budskapet formas av sitt medium; i sann uppföljaranda vill jag här skissa lite mer på hur själva formuleringen formar samma budskap.

Ett gott sätt att exemplifiera något är att börja med detta någots mest extrema form och sedan jobba sig inåt mot dess mer vardagliga manifestationer. Det förankrar en bild i sinnet hos åhöraren, som en sedan kan nyansera med de lite mundanare aspekterna och nyanserna.

Ett exempel på hur en formulering sätter sin prägel på kommunikationen är när en hälsar på någon. För det mesta räcker det med ett enkelt hej eller en handskakning eller dylikt - ingen större procedur. Om en blir lite mer formell och avger ett "var hälsad" så reagerar de flesta med ett tillfälligt höjt ögonbryn, för att sedan godta hälsningen. Om en dessutom lägger till ett par ord, så att det blir en hel mening, så blir höjningen större - så som efter att ha drabbats av meningen "var hälsad, gamle vän och kamrat". Det är inte riktigt vad de flesta förväntar sig av en hälsning, som vanligtvis är en kort och snabbt avklarad affär, men det ligger fortfarande inom normalitetens sfär.

Now, om en sedan därutöver lägger till ytterliga ord så börjar vi skönja formuleringens makt över budskapet. Budskapet är fortfarande detsamma som med ett enkelt "hej", men det tar betydligt längre tid i anspråk. "Hej" har sin plats, men det uttrycker inte riktigt samma känsla av hälsande som "var hälsad, gamle kamrat och vän, vars sällskap jag i mången år varit privilegierad att åtnjuta och vars eskapader är ett stående inslag i min vardag; min gamle trotjänare i allt som är rätt och rådigt, min gode vän genom vått och torrt, min ledsagare genom mörka tider och kompanjon i goda; min vän, frände och kamrat. Var hälsad!"

Det här är förstås bara en kortare hälsning. Om en vill göra det ordentligt så gäller det att ta i från tårna, så som Baloo lärt oss: "Lurar mig mina ögon? Ser jag verkligen vad jag ser? Har jag i mitt arbete och mitt slit tappat förståndet alldeles, eller är det verkligen du, min gamle vän, som står här inför mig, efter att ha varit åtskiljd från mig all denna tid? Mången gång har jag trott mig skåda dig från långt håll, för att sedan få se mina förhoppningar grusas när illusionen lyfts från mina ögon och jag sett att du ännu var mig frånvarande. Mången gång har jag drömt om din återkomst, för att sedan vakna upp och i mycken ångst tvingas erkänna för mig själv att det även denna gång bara var önsketänkande, att det ännu inte var tid för vår efterlängtade återförening. Men idag, idag! Idag står du här, framför mig, i full dager, och varken som dröm eller illusion; idag är du verkligen och faktiskt här, med mig! Kom, kom, berätta om allt som hänt under dina äventyr, vilka under du skådat, vilka människor du mött, vilka mysterier du har avlöst! Kom, kom, och var välkomnad, gamle vän!"

Ni anar säkert att det här med hur en formulerar saker har en viss betydelse. Vissa tillfällen kräver en viss form av formulering, andra andra; det gäller att anpassa sig till tillfället, och att försöka läsa av ögonbrynen hos folket en talar till. Viss höjning är bra, men när förbipasserande börjar använda dina åhörares ögonskuggande bryn som klädhängare så vet du att du kanske, kanske, tar i lite för mycket. -

I all korthet, del XXIX

Ibland händer dåliga saker; ibland händer bra saker. De dåliga sakerna är bara att försöka hantera så gott det går medan de händer; de bra sakerna presenterar en med utmaningen att inte förstöra dem genom att i sin självgodhet förhindra att de kan fortsätta.

Bibelen 2: I begynnelsen

I begynnelsen funderade Gud på att skapa himmel och jord. Universum var öde och tomt, djupet täcktes av mörker och en tanke svepte över existensen: "Hmm. Det här med skapelsen sker bara en gång, så det är bäst att Jag gör det ordentligt. Det vore synd att göra fel redan från början."

Så Gud tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Och till sist tänkte Hen: "Jag kan inleda alltet genom att se till så att inget kan gå fel. Jag börjar med att se till så att just det som var och en behöver för att vara lycklig, god och hälsosam skall finnas till hands för alla levande ting som behöver vara lyckliga, goda och hälsosamma."

Och Gud nös: "Varde jusTCHOOOO!"

Och universum svarade genom att bli ljust. Sålunda nyste Gud ljuset in i universum. Och Gud märkte att det var lite smidigare att skapa saker i ljuset snarare än i mörkret, men att det för balansens skull behövdes lite mörker i tillvaron., Ljuset kallade Hen dag, mörkret kallade Hen natt, och under den första nattens gång satt Hen ner för att fundera över nästa dags göranden.

Den andra dagen slogs Hen av tanken att det kanske inte är den bästa av ordningar att ha bara ljus och mörker i universum. Hen tänkte sålunda: "Himmelen och Jorden borde vara varandras likar, där var och en av de fröjder som finns i Himmelen också borde återfinnas i lika mått på Jorden, så att intet ont följer utav varken döden eller födelsen."

Och Gud nös: "Varde Himmelen och jordTCHOO!"

Och universum svarade genom att skapa en mångfald himlar och en mångfald jordar, men bara en Himmel. Och Gud märkte att det var lite smidigare att ha tusen jordar men bara en Himmel, då det är lättare att göra Rätt åtminstone en gång om inte hela skapelsen är en enda plats. Sålunda satte sig Gud ner på en av jordarna för att invänta mörkret och fundera på den tredje dagens göranden.

Den tredje dagen slogs Gud av tanken att det skulle behövas någonting levande på en kortare tidsskala än den geologiska. Gud tänkte: "För en lycklig, god och hälsosam existens behövs ett oöverskådligt komplicerat ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och Gud sade: "Varde ett komplicerat oöverskådligt ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och universum svarade genom att skapa en sådan ekologi. Och Gud såg att det var gott, och kallade det som var ovan jord men under himmel land, och det som var under vatten under himmel hav. Landet frambringade mången ört, växt, frukt och blomster. Havet frambringade mången blom och växt. Och till ljudet av de nya vågornas och strändernas svall funderade Gud genom den tredje natten över den fjärde dagens göranden.

Den fjärde dagens gryning märkte Gud att det blev ljust väldigt fort, och att det kanske vore på plats med en lite långsammare övergång mellan ljus och mörker. Och Gud tänkte: "Det borde finnas någon markör för att visa hur mycket ljus det är kvar, och hur mycket mörker det är kvar. Jorden är full av växande saker, så att sätta markören där vore inte helt bra - grönskan skulle komma i vägen. Om jag däremot placerade den på himlen..."

Och Gud nös: "Varde solen, som på dagen visar sina beskådare hur lång tid det är kvar av den, och månen, som på natten visar siTCHOOO!"

Och universum svarade genom att skapa en sol som snurrade kring himlavalvet, och som visade var och en som vågade beskåda den hur mycket ljus det fanns kvar av dagen. Likaså skapade universum månen, som visade sig på natten men ibland även på dagen. Gud såg solen, och såg att den var god. Gud såg dock inte månen, men det hörde nästan till saken, så även det var gott. Och så satte sig Gud denna månlösa fjärde natt för att fundera över den femte dagens göranden.

Den femte dagens gryning kom med en strålande sol som härold. När Gud såg dess rörelse uppåt på himlavalvet tänkte Hen: "Växtlighet och komplicerad ekologi i all ära, men det är inte så mycket rörelse i farten i denna min skapelse. Om den ska bli en ordentlig Skapelse så måste den innehålla mer liv och rörelse - låt så ske. Men bara på ett sådant sätt att de alla kommer överens med varandra, och lever i harmoni."

Och Gud nös: "Varde liv och rörelse som så att de utan problem kommer överens med det komplicerade ekologiska system Jag fullbordat. Varde också så att detta liv lever i ett evigt tillstånd av harmTCHOOO!"

Och universum svarade genom att fylla haven med tusen och åter tusen sorter och former av fisk, och land med likaledes många sorters djur och insekter. Dessa tusentals tusentals fiskar och djur hyste dock alla inom sig en ofrånkomlig smärta, som de i evig tid var dömda att försöka undfly, antingen genom sig själva eller genom andra. Och Gud såg att det kanske inte var helt gott, men att det onekligen var liv och rörelse i farten, och det fick vara nog denna femte dag som höll på att övergå i den femte natt.

Den sjätte dagens gryning signalerades av en galande tupps ensliga gala, och gud märkte att det, livet och rörelsen till trots, så var det väldigt lite medskapande i denna rörelse. Medskapare är det skaparen söker, inte följare eller får; medskapare, som skriver nya värden på nya tavlor. Den mest fulländade skapelse är ju trots allt den som sköter sig själv. "Låt då denna min medskapare, Människan, bli av Min avbild och av Min egen tanke, så att de med Min vishet kan skapa sig egna underverk att beskåda i all Min härlighet."

Och Gud sade: "Varde människan, skapad av min avbild, med tankar och intentioner rivaliserandes mina egna, om än inte rivaliserandes i makt och härlighet. Ty den varelse som kan tävla med en Gud i tankar och avsikter kan inte annat än att vilja gott - och så skall människan vara, i sin strävan efter lycka, goda och hälsosamma. Låt även människan vara en skapare av gudomliga ting, om än inte av Himmelska sådana. Till sin hjälp har de alla fiskar i havet, alla djur och växter på land och allt gott de kan tänkas finna från kunskapens och livets träd."

Och universum svarade genom att skapa människan, med samma inneboende brist som djuren, men även med gudalika tankeförmågor, gudalika ambitioner och en obändlig vilja att skapa nytt, nytt, nytt. Likaså skapade universum Paradisets lustgård, där allt människan behövde för att vara livs levande, kreativt kunniga och skapligt skapliga fanns på plats. Och Gud såg att detta inte kunde sluta annat än gott, så när Gud på kvällen till den sjätte dagen satte sig ned för att betrakta Sin skapelse var det med en känsla av fullbordan.

Det Är.

Den sjunde dagen såg Gud världen och jorden i all Sin fullbordan, och såg all dess fullbordan. Det fanns ingenting mer att göra för stunden, så Gud vilade, och lät skapelsen få veta att den sjunde dagen från och med nu och framöver skulle vara en vilandets och återhämtandets dag. Ty även vilandet är heligt, likt skapandet; det ena kan inte hända utan det andra.

Och det är berättelsen om hur Gud skapade världen.

Ämnesindelning

Jag tror inte på indelningen av kunskap i olika ämnesområden. Den är en lärarnas konspiration för att göra sina jobb lite lättare - om en kan dela upp världen i konstgjorda specialfack så behöver en inte ta sig an alla de kladdiga svårigheter som uppstår närden beter sig som den amorfa massa av motstridiga intryck vi egentligen vet att den är. -

Bibelen 2: Programförklaring

Min stora plan är att under överskådlig tid framöver skriva en rewrite - inte direkt en uppföljare, men inte direkt en översättning - av den gamla goda Bibelen. Now, jag kommer förstås inte att skriva om VARJE kapitel eller berättelse eller apostlagärning eller så, men väl de delar som folk går omkring och känner till utan att känna till det. Det känns en smula som att det behövs en viss uppdatering av den Goda Boken.

Det första vi måste tänka på när det gäller bibelen är att den är en produkt av sin samtid. Eller, tja, sina samtider - den tog ett tag på sig att bli skriven. Som sådan så går det inte direkt att avfärda den genom att hänvisa till nutida normer och traditioner. Gamla testamentet kan tyckas vara lite smådrakoniskt för oss nuförtiden, men när det skrevs så var det ett under av progressiv rättsskipning. Vi känner alla till uttrycket "öga för öga, tand för tand", och vi kanske tycker att det är lite överdrivet bokstavligt; det finns kanske bättre sätt att formulera en kriminalvård på. På den tiden var det dock ett påstående som får även den mest radikale av samhällsomstörtare att framstå som en mild folkpartist. Om någon petade ut ens öga var inte det naturliga svaret att enbart peta ut ett motsvarande öga och proklamera att fejden är över; den naturliga impulsen var att peta ut det ena ögat, och sedan det andra, och sedan slita resten av illdådaren i stycken, dräpa hens närmaste familj, bränna ner hens ägor, stjäla all hens boskap, leta upp hens vänner och dräpa dem också (när en ändå är igång), för att sedan DESSUTOM strö salt över hens brända åkrar så att ingen ska få för sig att återuppstå eller så.

Ni anar säkert att det finns en viss skillnad i mentalitet här. Den retorik som fungerade för att övertyga den gammeltestamentliga samtiden fungerar nog inte riktigt i dagsläget. Soe. Vi behöver någon slags uppdatering, en synkning till denna vår nya samtid - en Bibel 2.

Det här är inte denna uppdatering. Det här är i stället en milt genomskinlig ursäkt för att ta de lite mindre självklara passagerna i bibelen 1, anamma dess språkbruk och göra någonting kreativt av det hela. Och förhoppningsvis, sparka igång ett leende hos er läsare lite då och då.

Jag skrev ett konceptinlägg för tid sedan, för att testa idén och sätta tonen. De av er som läst den Goda Boken vet att den börjar på precis samma sätt som alla andra bokar - I Begynnelsen - så det är där även uppföljaren kommer att börja. Därefter går vi lite lösare på kronologin, för att reflektera att alla ettans passager är lika smått obegripliga samtidigt.


Färdigställda delar så här långt
Skapelsen
Paradiset

Retorik

Vissa anser att retorik är synonymt med tomt prat, långa meningar utan mening och massor av strunt som världen klarar sig utan. Det är en förståelig sak att anse, då det förr i världen var mer eller mindre nödvändigt att linda in sin kommunikation i tomma men långa struntmeningar för att över huvud taget få fram den på ett sådant sätt att berörda parter ens skulle lyssna på den. God retorik på den tiden var att kunna formulera sådana meningar på ett konsekvent och naturligt vis.

Problemet med denna åsikt är att den blandar samman tanken bakom orden med orden själva. Retorik är förmågan att i varje tillfälle hitta det som är övertygande för sin publik. Förr i världa var det ett bra sätt att anpassa sig till mottagaren att tala med överdådigt blomsterspråk; en var inte övertygande om en inte hade ett visst mått av blomster i håret. Nuförtida är det kanske omväxlande att tala på ett sådant vis, men efter ett tag tröttnar folk på ens gammelmodiga språk och vill att en ska slappna av och sluta spela teater.

Retoriken som sådan är inte förändrad, dock. Den sysslar fortfarande med att hitta de former för övertygande som fungerar här och nu. Att de språkliga former detta övertygande sker under har förändrats en smula förändrar inte den bakomliggande tanken som sådan - att det vid varje tillfälle finns vissa saker en borde tänka på om en vill få sin publik att lyssna till en själv snarare än till någon annan.

Den som utsätts för långa meningar och svulstiga formuleringar och jobbiga jämförelser och som blir allt annat än övertygad om någonting när hen hör detta utsätts inte för retorik; hen utsätts för dålig retorik, ett dåligt användande av språket. Det en god retoriker försöker göra är att hitta de sätt att språka på som faktiskt fungerar, som inte gör åhöraren trött i huvudet, utan som faktiskt går hem och slår an en sträng på hjärtats inre lyra.

Sen är det förstås kul att skiva och tala i såna där långa och komplicerade meningar, bara för att se hur länge en kan hålla på utan att tappa bort sig, men det är ett tankefel att tro att de är övertygande i sig själva. De är som jongleringsbollar - ju mer en övar med dem, desto fler kan en hålla i luften samtidigt, men om en faktiskt vill göra någonting konkret så kanske de inte är de bästa av verktyg att använda sig av. -

Men suck

Jag läser på Newsmill:

I gengäld får de kvinnor med stil. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.

I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig.

Ge mig ett F, ge mig ett A, ge mig ett I, ge mig ett L! Vad blir det?

Direkt demokrati

Back in the days of de gamla grekerna så tillämpade de en mycket direkt form av demokrati. När jag säger mycket' så menar jag 'brutalt'. Allt avgjordes på stående fot av medborgarna, och majoriteten bestämde i alla frågor. När jag säger allt och alla så menar jag allt och alla.

När en medborgare fått för sig att Staden - staten - bör göra någonting så var det inte särskilt långt mellan henom och staten som sådan. Det vara bara att ge sig ut på torget och sammankalla folk och debattera saken. Den ståndpunkt som i befolkningens öron lät bäst vann dagen, och när majoritet väl var uppnådd så var staden i full färd med att realisera detta något. Brutalt direkt demokrati, med andra ord.

Så om och när en god atenare i elokvent vredesmod skulle få för sig att vilja anfalla Sparta - nu! idag! - så sparkade staden ihop en armé av demokratiskt valda medborgare och skickade iväg dem för att sparka spartansk ändalykt. Utan större hänsyn till omständigheter som huruvida spartanerna råkar vara nyrustade för strid och akut redo att sparka tillbaka och annat oviktigt.

Ni anar säkert att det finns vissa problem med den här styrelseformen. Någonstans, strax under ytan. kan en nästan - men bara nästan - ana en punkt att sätta fingret på. -

Bibelen 2: Gud och hädarna

Det var en mörk och stormig morgon, och regnet hotade att dränka världen när som helst. Stämningen var dämpad på slätten där de sista hädarna slöt ihop sig i en ring för att hålla stånd en sista gång. Omringade av tusen stridsklädda änglar bärandes brinnande svärd och den heliga andes vrede fanns det intet annat de kunde göra.

I sin godhet steg Gud själv ner från himmelen, och överlämnade under ljudet av fjorton änglakörer med försonande stämmor en stentavla med ett Gudomligt ultimatum - följ de tio guds bud eller bli förgjorda av de värsta krafter som Himmelen någonsin släppt lös på någon dödlig, odödlig eller odöd sedan tidens begynnelse, för att sedan brinna i Helevetet för evig tid framöver till ljudet av småländsk country och/eller western. Välj!

Och de församlade hädarna talade med varandra, både länge och mycket, tills en överenskommelse var uppnådd. Den modigaste av dem alla skickades för att ge besked direkt inför Gud själv, sittandes på sin tron med hela Himmelens härlighet bakom sig och fjorton gånger hundra hämndens änglar riktandes sina rättvisa men oförsonliga blickar mot sig.

Och sändabudet sade: Njae, alltså, vi känner inte riktigt för det. Vi är nog tyvärr tvungna att avstå den här gången. Vi är tacksamma för att du frågar, men nu är liksom ingen bra tid.

Och Gud svarade: Kejrå. Tänkte bara att jag skulle fråga. Rent allmänt, ni vet. No hard feelings. Ni kan gå nu.

Och Gud, änglarna och hela den himmelska sfären förblev tyst, medan de överlevande vandrade vidare i en liknande tystnad.

Och sedan dess firar vi den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet.

M'kay

Det känns en aning som att jag måste ta mig i kragen och lyfta mg i stövelskaften och komma igång med den här bloggsaken igen. Kanske inte lika mycket som den där andra jag håller på med ibland, men, ni vet, ändå.

Hmm. Steg ett kanske är att börja med alla dessa halvfärdiga inlägg som ligger och väntar på att skrivas klart. Och/eller att påminna mina medskribenter om att de gärna får vara med i skrivandet. Eller, ehm, bli kreativ.

Välan. Här ska inte dös någon bloggdöd i alla fall. Det gäller bara att komma igång, så följer allt annat av sig självt.

[ljud av kombinerat krag- och stövelgrepp]

Argument mot allt

Jag vet inte hur många gånger jag har stött på det, så det måste vara ett otal gånger. Denna tendens att tro att ens tyckande att någonting är fel är ett argument i sig självt. Den är överallt - från det lägsta av filosofiseminarium till det högsta av riksdagsförsamlingar. Snart sagt alla använder denna icke-argumentation - ingen går säker!

Now, det finns förstås lägen där det är ett helt rimligt argument att säga att en inte gillar något. När en frågar om en vill provsmaka en ny glass eller dylikt så är det helt okay att säga att en inte gillar just detta. När det gäller, säg, frågan om prostitution ska legaliseras eller dylikt så är det inte ett argument att en inte gillar prostitution. Det är en utgångspunkt för ens eventuella argument, men det är inte ett argument per se.

Jag hoppas ni ser skillnaden. Ni borde göra det. Jag gllar inte när folk inte gör det. -

Obama - the one nazist to rule them all?

Varje ny ledare för med sig en alldeles egen mytologi om den egna personen. Det är ofrånkomligt, det hör till, det är en del av det sociala spelet. Amerikats president Obama är inte på något sätt undantagen från detta, även om hen måste stå ut med både det ena och det andra från både höger och vänster som de flesta av oss kanske tycker är en smula överdrivet.

På sistone har en ny argumentation och en ny mytologi växt sig stark over there. Obama ska tydligen vara en nazist. Det är svårt att tro, men hör här argumentationen i sin helhet, så förstår du. Hen vill nämligen förstatliga och nationalisera sjukvården. Sålunda är hen nationalistisk. Nationaliseringar och förstatlingar är dessutom socialistiska, så förutom nationalist så är hen dessutom socialist. Och därmed är det bevisat att hen är - just det - en nationalsocialist. En nazist.

Now, det må vara en del av det socialt ofrånkomliga att varje ledare får sig en egen mytologi, men what the hell? Tankefel ska vara subtila aspekter som framträder genom ett nogrannt studium av varje del av helheten, inte helheten som sådan.

Damn you, värld! Låt mig få behålla någon som helst illusion om att världen är rationellt och funktionellt ordnad! Jag blir dum i huvudet bara av att tänka på det här!

I all korthet, del XXVIII

Okay, jag är alltså arbetslös men inte inskriven på arbetsförmedlingen. Betyder det att jag är en svart arbetslös?

I all korthet, del XXVII

Physicists have been theorizing for decades about the 'electromagnetic force,' the 'weak nuclear force,' the 'strong nuclear force,' and so-called 'force of gravity'. And they tilt their findings toward trying to unite them into one force. But readers of the Bible have already known for millennia what this one, unified force is: His name is Jesus...

I all korthet, del XXVI

Det är allmän kännedom att om någonting har en sannolikhet på exakt en på miljonen att inträffa, så inträffar det nio gånger av tio.

Den stora svårigheten ligger i att se till så att det blir exakt en på miljonen; en på 999 996 duger liksom inte. -

Ljusets hastighet

Ljusets hastighet är, för det allra mesta, högre än den en vanlig laglydig medborgare kan uppnå utan att sluta vara en laglydig medborgare. Den är också något förvirrande, i och med att den har satts ut som ett slags maxhastighet för, well, allt. Denna gränsdragning frammanar närmast automatiskt frågan - varför just denna hastighet? Varför inte någonting annat? Vad är grejen?

För att flytta på någonting så krävs det att en föser på detta något. Ju större detta något är, desto mer måste en fösa. Om en dessutom vill fösa detta något i någon som helst smidig hastighet så gäller det att fösa rätt hårt - ju mer en föser, desto snabbare flyttar den på sig. Dock. För varje extra bit hastighet en uppnår så blir nästa bit jobbigare och jobbigare. Till en början märks det knappt, men efter ett tag så börjar en komma upp i en sådan hastighet att en får andnöd bara av att försöka; efter ett tag krävs det helt enkelt för mycket fös för att en ska orka.

Now, ljus består av oändligt pyttesmå saker. Dess massa är oändligt nära det lägsta en kan befinna sig över nollstrecket utan att för den skull inte finnas. Det krävs således inte särskilt mycket energi för att fösa omkring det, så det börjar färdas rätt fort rätt snabbt. Men - det jobbiga faktum att det blir jobbigare och jobbigare att fösa fart på saker ju fortare de redan rör sig gäller fortfarande. Efter ett tag kommer även ljuset till den punkt där det helt enkelt blir för jobbigt för universum att gasa - då det börjar krävas mer energi än vad som existerar i detta universum för att röra sig ens det minstaste lilla minsta fortare än det redan går.

Ju större någonting är desto mer energi krävs det för att flytta på det. Ju snabbare det rör sig desto mer energi krävs det för att det ska röra sig ännu fortare. Ljus är ungefär det absolut minsta som finns, och kräver därför minst energi av allt som finns för att fösas. När det absolut minsta når sin absolut högsta föshastighet - då finns det absolut inget som kan hänga med.

Och det är därför ljusets hastighet är universums hastighetsbegränsning. I all korthet.

Ineffektivitet är bra

Världen är organiserad på ett synnerligen oeffektivt vis. Var en än kommer så finns det alltid någonting som ställer sig i vägen för saker och tings optimala fungerande, saker som gör att flödet saktar ner och rör sig i en hastighet synonymt med långsamt. Det kan vara allt från en trafikant som inte riktigt hänger med när trafikljuset färgar om till grönt, en byråkrat som på något vis lyckas ta ta minuter på sig att göra någonting som vanliga dödliga kan förväntas ta en halv minut på sig att lyckas med, en pensionär som absolut och utan alternativ måste betala med jämna pengar i den enda öppna kassan eller någonting liknande. Den är överallt, den går inte att undvika. Den är, med största sannolikhet, du.

Ett gravt exempel på ineffektivitet är kött. För varje kalori kött som läggs på en tallrik för förtäring så krävs det cirka femtio för att få dit den. Rent logistiskt är det ett fall seriös ineffektivitet - det domesticerade djuret måste födas, hållas vid liv och ges MASSVIS med mat under sin livstid innan den blir en måltid i vår. Det krävs mat för att skapa mat - mer mat än vad som skapas, till och med.

Samtidigt råder det en viss svält i världen. Folk dör i brist på mat. Många folk dör i brist på mat, till och med. Det är till och med en av de stora anledningarna till att folk dör. Bilolyckor framstår som ett mindre irritationsmoment i jämförelse; Svinaflunsan skulle behöva ta lektioner i dödlighet. Brustna hjärtan kan nästan börja mäta sig, men de når inte riktigt dit än. Svält äger de flesta andra former av döende, med andra ord.

Soe. Å ena sidan har vi ett gravt ineffektivt system för produktion av mat. Å andra sidan har vi en gravt dödlig brist på mat.

Hmm.

Det känns som om vi skulle kunna vara nära någon slags potentiell lösning på ett reellt problem här. Banka lite på ineffektiviteten, och hungern behöver inte vara ett lika stort problem som den är idag. Det HADE varit ett större problem om matproduktionen fungerade med full effektivitet och inte kunde förbättras alls; i sådana fall behövde vi orsaka mer långsiktig förändring på politisk nivå för att undanröja ineffektviteter i det sociala nätverk av själviska entiteter som är människor. I stället  för att utföra en tekniskt sett brutalt enkel optimering av matproduceringen så skulle vi behöva utföra en långt mer komplicerad manöver.

Ineffektivitet är bra. Jag önskar nästan att fler delar av vårt samhälle var lika abnormt ineffektiva som matproduktionssektorn, så att fler problem kunde lösas på enkla sätt. Välan - alla problem kan inte lösas av att konvertera folk till en köttfri diet, eller hur?