Inlägg
Ni har alla sett dem några hundra gånger - reklamkampanjer vars huvudbudskap är att inte dricka när du är ung och dum eftersom du är ung och dum då. Vanligtvis med någon form av moralisk överton som antyder att du är ung, dum och dömd till ett evigt liv i helvetet på jorden om du gör det ändå.
Jag tror det är fel approach.
Vad som i stället borde basuneras ut är någonting i stil med detta: DET ÄR DYRT SOM GNÄGG MED ALKOHOL OCH DU KOMMER ATT HA RÅD MED PRECIS VAD SOM HELST OM DU ÄR SMART NOG ATT LÅTA BLI.
Jag tror vi är någonting på spåren här.
Eller vad tror ni?
26.12.10
2.12.10
Praktisk rationalitet
Människor är rationella varelser. Ibland kanske det är mindre självklart vilka motiv som driver dem, men att det inte är självklart betyder inte att det inte är rationellt; det betyder bara att de premisser de utgår ifrån är okända för oss. Om vi hade vetat vad dessa är så hade vi förmodligen agerat likadant - även om det kanske i praktiken är omöjligt att ta reda på vad dessa är.
Människor är rationella varelser.
Förutom när de får idiotryck och gör obegripliga saker som inte har några anledningar alls.
Det går liksom inte att förklara eller förstå dessa över huvud taget, för de har inga premisser. Bara konsekvenser.
Det försvårar onekligen saker och ting, inte sant?
Människor är rationella varelser.
Förutom när de får idiotryck och gör obegripliga saker som inte har några anledningar alls.
Det går liksom inte att förklara eller förstå dessa över huvud taget, för de har inga premisser. Bara konsekvenser.
Det försvårar onekligen saker och ting, inte sant?
21.11.10
Det viktiga här i livet
Det sägs att det finns hundratals olika små delar och pryttlar och kretsar och stuffs i en modern bil. Det kan nog antas att de flesta av dessa har namn - någon, någonstans, tillverkar ju delarna, och det är inte helt logiskt att de skulle kalla delarna för "mojänger" allesammans. Att kalla dem "den där lilla V-formade saken med en skruv i botten" låter inte helt rätt det heller - det ligger inte riktigt på tungan.
Hundratals olika små delar, som var och en har ett eget namn att kalla sitt eget. Det blir rätt många ord att lära sig, onekligen.
Ändå tycks det finnas något av en brist på ord för att beskriva ens sinnesstämning, för att inte tala om för att svara på frågan "hur mår du?". Det behöver inte ens handla om negativa sinnesstämningar - vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och bara är i största allmänhet.
Jag tror vi behöver jobba lite på det här.
Hundratals olika små delar, som var och en har ett eget namn att kalla sitt eget. Det blir rätt många ord att lära sig, onekligen.
Ändå tycks det finnas något av en brist på ord för att beskriva ens sinnesstämning, för att inte tala om för att svara på frågan "hur mår du?". Det behöver inte ens handla om negativa sinnesstämningar - vi har ont om ord för att beskriva ens en bråkdel av den myriad av komplexa och sammansatta tillstånd som inträffar när vi går omkring och bara är i största allmänhet.
Jag tror vi behöver jobba lite på det här.
16.11.10
Försiktiga önskningar
Det var en gång en bonde som gick omkring och gjorde allt det där som bönder gör. En dag kom en magisk ko fram till henom och sade: jag kan uppfylla en önskan, men vet att grannen kommer att få dubbelt upp av det du önskar. Du kan få vad som helst, men bara på det villkoret.
Och bonden funderade och funderade, och till sist kom svaret: peta ut mitt ena öga!
Och bonden funderade och funderade, och till sist kom svaret: peta ut mitt ena öga!
11.11.10
I all korthet, del LXII
Jag försökte mata min katt idag. Det gick lika bra som igår, och personalen på akuten nickade igenkännande.
10.11.10
I all korthet, del LXI
Okay, så att kalla röd pesto för en avancerad form av ketchup kanske inte är helt tekniskt korrekt. Det var en bra idé just där och då, dock.
9.11.10
2.11.10
Sommartid
...eller som de kallar det i den anglofona sfären, "daylight saving time".
Smaka på uttrycket.
Dagsljusbesparingstid.
Denna inträffar på sommaren. När vi har dagsljus i kopiöst svallande överflöd. Är det verkligen ljuset vi ska spara på i det läget?
Jag postulerar att det vi sparar på på sommaren är mörker, mörker som underlättar insomnandet. Allt annat är ett tankefel.
Smaka på uttrycket.
Dagsljusbesparingstid.
Denna inträffar på sommaren. När vi har dagsljus i kopiöst svallande överflöd. Är det verkligen ljuset vi ska spara på i det läget?
Jag postulerar att det vi sparar på på sommaren är mörker, mörker som underlättar insomnandet. Allt annat är ett tankefel.
29.10.10
I all korthet, del LIX
Så ditt problem med mitt bilkörande är inte att jag är en dålig förare, utan att du är en för dålig passagerare för min körstil? Intressant.
28.10.10
En förnuftig rationalitet
Det sägs ibland att samhället ska byggas på rationella grunder, att det är siffror och kalkyler som ska utgöra underlaget, att det är det påtagliga och konkreta som gäller, och att sådana saker som känslor och värderingar ska hållas utanför det hela. Det ställs upp något av en motsättning mellan dem - rationalitet mot känsla.
Du är ett moron om du helhjärtat ställer upp på denna dikotomi.
Grejen är den att utan någon mått av känsla så blir rationaliteten ett monster. Det enda som förhindrar en från att bygga ett samhälle byggt på brutalt slaveri där de före detta medborgarna vid födseln döms till livegenskap är någon slags känsla om att det inte riktigt är helt rätt väg att gå. Rent rationellt så finns det massvis av skäl att göra det - inte minst synnerligen mätbara ekonomiska sådana.
Och så kan vi ju inte ha det. Eller?
Du är ett moron om du helhjärtat ställer upp på denna dikotomi.
Grejen är den att utan någon mått av känsla så blir rationaliteten ett monster. Det enda som förhindrar en från att bygga ett samhälle byggt på brutalt slaveri där de före detta medborgarna vid födseln döms till livegenskap är någon slags känsla om att det inte riktigt är helt rätt väg att gå. Rent rationellt så finns det massvis av skäl att göra det - inte minst synnerligen mätbara ekonomiska sådana.
Och så kan vi ju inte ha det. Eller?
19.10.10
14.10.10
I all korthet, del LVII
Det bästa sättet att förbereda sig för katastrofen är att göra sådant som kommer att vara nyttigt även om den inte kommer.
6.10.10
1.10.10
Klart grabben ska...
Det finns ett oerhört underskattat sätt att testa om huruvida någonting är socialt accepterat i en viss grupp eller inte, och det är att sätta det efter orden "det är klart grabben ska" i en mening. Om du exempelvis är med socialdemokrater så är det ingen som hämtar vare sig högafflar eller facklor om du säger "det är klart grabben ska ha tillgång till en väl fungerande sjukvård i offentlig regi".
Grejen med att sätta saker i ett sammanhang så här är att det tvingar en att begå en reality check. Det är någonting som gör att allt som befinner sig i samma andetag som "grabben" automatiskt aktiverar både ens egna och andras kritiska fakulteter. Klart grabben ska - varför ska grabben?
Att säga att det är klart grabben ska ha ett par hela skor väcker ingen större kontrovers. Att säga att det är klart grabben ska ha en triumfbåge börjar lyfta på vissas ögonbryn, och att säga att det är klart grabben ska vara fullt stridsberedd när revolutionen kommer känns helt off.
För att inte tala om att det är klart att grabben ska ärva en diskursivt genererad subjektsposition formulerad i en determinerande vokabulär skapad utanför den mänskliga livstidens räckvidd.
Självklart, inte sant?
Grejen med att sätta saker i ett sammanhang så här är att det tvingar en att begå en reality check. Det är någonting som gör att allt som befinner sig i samma andetag som "grabben" automatiskt aktiverar både ens egna och andras kritiska fakulteter. Klart grabben ska - varför ska grabben?
Att säga att det är klart grabben ska ha ett par hela skor väcker ingen större kontrovers. Att säga att det är klart grabben ska ha en triumfbåge börjar lyfta på vissas ögonbryn, och att säga att det är klart grabben ska vara fullt stridsberedd när revolutionen kommer känns helt off.
För att inte tala om att det är klart att grabben ska ärva en diskursivt genererad subjektsposition formulerad i en determinerande vokabulär skapad utanför den mänskliga livstidens räckvidd.
Självklart, inte sant?
3.9.10
Social ontologi
Om det går som en anka, ser ut som en anka, låter som en anka, känns som en anka, doftar som en anka, står på menyn och serveras som en anka och, inte minst, smakar som en anka - så är det nog en anka. Trots allt.
2.9.10
Osjälvklara självklarheter
Det finns en upplevelse som morgondagens generation förmodligen inte kommer att uppleva, och det är den där känslan av att öppna ett CD-fodral, sätta in en alldeles ny skiva en aldrig hört förut i spelaren och trycka på play. Det där lilla korta ögonblicken mellan tryck och ljud - den där tillfälliga men ändå ack så påtagliga känslan av att en inte riktigt vet vad som komma skall, men att det kommer att hända inom väldigt kort tid.
Spänning, förväntan, hopp, bävan - allt samtidigt under de där långkorta sekunderna.
Och sen kommer musiken.
Det finns massor av såna där ögonblick som är självklara men svårgreppade i våra liv. Vi kanske inte alltid pratar om dem eller tänker på att de finns, men de finns där, lika självklara som melankoliska höstdagar.
Och det svåraste med dem är att ju självklarare de är för oss, desto svårare är det att förstå att de är eller kommer att vara helt frånvarande hos andra.
Det är onekligen en märklig värld vi lever i.
Spänning, förväntan, hopp, bävan - allt samtidigt under de där långkorta sekunderna.
Och sen kommer musiken.
Det finns massor av såna där ögonblick som är självklara men svårgreppade i våra liv. Vi kanske inte alltid pratar om dem eller tänker på att de finns, men de finns där, lika självklara som melankoliska höstdagar.
Och det svåraste med dem är att ju självklarare de är för oss, desto svårare är det att förstå att de är eller kommer att vara helt frånvarande hos andra.
Det är onekligen en märklig värld vi lever i.
30.8.10
Ungar
Det finns en sak jag aldrig riktigt lyckats förstå, och det är exakt varför barn måste släpas med till affären. Jag menar - visst, det kanske är jobbigt att prata med grannarna om att bilda någon slags granngemenskap om att lämna av barnen hos dem när en behöver lämna hemmet, men. Det lär bara vara jobbigt en gång, medan att ta med ungen till affären vare sig det vill det eller inte garanterat kommer att vara jobbigt en hel drös gånger.
På något vis känns det som att det vore en välgärning för alla inblandade om det kunde bildas någon slags socialt sammanhang där ungarna temporärt kan befinna sig medan affärsrundan pågår. Både du och jag kan nog sätta fingret ganska exakt på det när vi går och handlar nästa gång - vare sig ungarna är där eller inte. -
På något vis känns det som att det vore en välgärning för alla inblandade om det kunde bildas någon slags socialt sammanhang där ungarna temporärt kan befinna sig medan affärsrundan pågår. Både du och jag kan nog sätta fingret ganska exakt på det när vi går och handlar nästa gång - vare sig ungarna är där eller inte. -
23.8.10
22.8.10
Luriga författare
Det är egentligen något av ett tankefel. Ni ser, Lyotard skrev om så kallade metanarrativer, dvs stora berättelser som ett samhälle inordnar de flesta av sina aktiviteter under. Låt oss säga att en forskare upptäcker att en asteroid är på väg att krocka med vår ömma planet inom en lagom snar framtid. Helt plötsligt blir denna asteroid en fokuspunkt för väldigt mycket mänsklig aktivitet, och vart en än går så är Berättelsen om Asteroiden närvarande på ett eller annat vis.
Lyotard sade att sådana metaberättelser/narrativer var på väg att dö ut. I alla fall i lägen som inte är av global undantagskaraktär.
Och så går författaren och skriver som om Lyotard menade att moderniteten och postmoderniteten är var sin metanarrativ som tävlar med varandra. Två superdiskurser. Med rubriken "Lyotards pendel", som refererar till "Foucaults pendel", som innehåller namnet Foucault, som...
Ehm. Har väldigt mycket med diskurser att göra.
Damn.
Det kanske egentligen är en ordlek för den som vet vad den letar efter. Och bara en metafor annars.
Lurig författare, det där.
Lyotard sade att sådana metaberättelser/narrativer var på väg att dö ut. I alla fall i lägen som inte är av global undantagskaraktär.
Och så går författaren och skriver som om Lyotard menade att moderniteten och postmoderniteten är var sin metanarrativ som tävlar med varandra. Två superdiskurser. Med rubriken "Lyotards pendel", som refererar till "Foucaults pendel", som innehåller namnet Foucault, som...
Ehm. Har väldigt mycket med diskurser att göra.
Damn.
Det kanske egentligen är en ordlek för den som vet vad den letar efter. Och bara en metafor annars.
Lurig författare, det där.
14.8.10
I all korthet, del LIV
Per Nuder och Joschka Fischer gck in på en bar...
Ärs, orka. Du slutade lyssna redan på Nuders tid.
Ärs, orka. Du slutade lyssna redan på Nuders tid.
12.8.10
Mångsidighetens baksida
Jag måste tillstå att det finns ett område där mångkulturen inte riktigt är så där klämkäck som den brukar vara, och det är när det gäller captchas. Det finns något av en nackdel att få sådana på grekiska, hebreiska, ryska och, av någon anledning, urdu. Danska går an, och tyska, men - FFS, nahuatl?
Jag borde skriva ett scripts som fyller i de där captcharutorna automatiskt åt mig.
Jag borde skriva ett scripts som fyller i de där captcharutorna automatiskt åt mig.
2.8.10
Den enda sanningen
Min vän, det spelar ingen roll! Hur vi än gör, hur vi än planerar, hur vi än förbereder oss, hur vi än förutsäger vad som ska hända, hur väl vi än lyckas, hur mycket vi än åstadkommer, hur stora våra bedrifter, hur magnifika våra epos, hur grandiosa våra mausoleum -
När allt är sagt och gjort kommer det ändå att komma någon och säga att vi gjorde fel.
Det är den enda sanningen.
Visst vore det väl då ett tankefel att oroa sig?
När allt är sagt och gjort kommer det ändå att komma någon och säga att vi gjorde fel.
Det är den enda sanningen.
Visst vore det väl då ett tankefel att oroa sig?
31.7.10
28.7.10
Hammare och skruvar
Det finns hos många en väldigt stark och väldigt uttalad kärlek till de verktyg de använder. Så väldigt stark och så väldigt uttalad är den att de vill sprida den till världen, och övertyga alla om att just dessa verktyg är den enda och sanna vägen till livets inneboende lycka.
Och - så som kärlek tenderar att göra - aktivt övertyga andra om att sluta använda eventuella alternativ.
Vilket förstås är en ganska märklig sak att göra som defaultläge. En skulle kunna tänka sig att en mer rationell metod i det hela är att göra någon slags analys av situationen, avgöra om det behövs en hammare eller skruvmejsel, ifall det som används är just en hammare eller en mejsel - och först därefter vid behov börja förorda det ena eller det andra.
Jag kan dock ännu inte säga huruvida hammare eller mejsel är rätt redskap att bruka nästa gång du stöter på en Linux- eller Applefanatiker. Bägge har onekligen sina meriter i sammanhanget, men om det finns ett definitivt svar så är det helt klart att det beror på situationens. Och/eller på hur hårdhudade de är. -
Och - så som kärlek tenderar att göra - aktivt övertyga andra om att sluta använda eventuella alternativ.
Vilket förstås är en ganska märklig sak att göra som defaultläge. En skulle kunna tänka sig att en mer rationell metod i det hela är att göra någon slags analys av situationen, avgöra om det behövs en hammare eller skruvmejsel, ifall det som används är just en hammare eller en mejsel - och först därefter vid behov börja förorda det ena eller det andra.
Jag kan dock ännu inte säga huruvida hammare eller mejsel är rätt redskap att bruka nästa gång du stöter på en Linux- eller Applefanatiker. Bägge har onekligen sina meriter i sammanhanget, men om det finns ett definitivt svar så är det helt klart att det beror på situationens. Och/eller på hur hårdhudade de är. -
25.7.10
Det finns en botten på internet
Ofta när jag sitter vid min dator så tänker jag att jag ska bara ...
Dvs att jag ska sitta kvar vid datorn tills jag läst alla inlägg i mitt RSS-flöde, hunnit ikapp till nutid i mitt Twitterflöde, läst igenom den senaste timmens Facebook-uppdateringar samt naturligtvis läst alla de flikar i min webbläsare som öppnas när jag klickar på det jag blir nyfiken på i RSS:en, på Twitter och på Facebook ... och de flikar som jag öppnar när jag klickar på intressanta saker på de sidor som jag fann vid genomläsning av de redan öppnade flikarna ...
O.s.v.
Ja, ni förstår. Nu måste jag laga mat till familjen.
Dvs att jag ska sitta kvar vid datorn tills jag läst alla inlägg i mitt RSS-flöde, hunnit ikapp till nutid i mitt Twitterflöde, läst igenom den senaste timmens Facebook-uppdateringar samt naturligtvis läst alla de flikar i min webbläsare som öppnas när jag klickar på det jag blir nyfiken på i RSS:en, på Twitter och på Facebook ... och de flikar som jag öppnar när jag klickar på intressanta saker på de sidor som jag fann vid genomläsning av de redan öppnade flikarna ...
O.s.v.
Ja, ni förstår. Nu måste jag laga mat till familjen.
24.7.10
Möjliga vägar
Det finns, rent generellt, väldigt många vägar i denna vår värld. Åt vilket håll du än har tänkt att resa så tenderar det att finnas en väg som går just däråt. Kanske inte alltid i en rät linje, men ändå i den generella riktning en råkar vilja vända sig mot. Åt alla håll finns möjliga vägar.
En gång i tiden fanns det inga vägar. Det fanns bara sån där omgivning, sådant som brukar ligga runt omkring vägar - det vissa bilister kallar "utsikt". Tänk bara - varje liten bit väg som nu finns har en gång i tiden inte funnits, och har någon gång i tiden varit under bebyggelse.
Det innebär att det har pågått väldigt mycket bebyggelse i denna vår värld. På en skala som vi nästan inte riktigt klarar av att tänka på.
För att inte tala om att om allting någon gång i tiden inte funnits, så har allting någon gång i tiden haft potentialen att bli någonting annat än det råkade bli.
Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv.
En gång i tiden fanns det inga vägar. Det fanns bara sån där omgivning, sådant som brukar ligga runt omkring vägar - det vissa bilister kallar "utsikt". Tänk bara - varje liten bit väg som nu finns har en gång i tiden inte funnits, och har någon gång i tiden varit under bebyggelse.
Det innebär att det har pågått väldigt mycket bebyggelse i denna vår värld. På en skala som vi nästan inte riktigt klarar av att tänka på.
För att inte tala om att om allting någon gång i tiden inte funnits, så har allting någon gång i tiden haft potentialen att bli någonting annat än det råkade bli.
Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv.
23.7.10
Tempus fugitive
Det här med vilket tempus folk använder i texter är en lurig sak. Det är också en bekväm sak, eftersom författare medvetet kan använda dem för att göra en berättelse lite mer intrikat. Exempelvis så kan hjältarna sitta vid en lägereld och prata om någonting i presens, bara för att sedan helt okynnes vika ut sig i en lång monolog om hur någonting som hände i både perfekt och imperfekt inträffade back in the days. Om författaren är kreativ så kan det senare i texten visa sig att sittandet vid lägerelden egentligen utspelar sig i en fantiserad framtid där det perfekta och imperfekta egentligen är nutid, och de bara drömmer om att få slippa undan nuets tvingande omständigheter.
Tempus fugitive. Med andra ord.
Tempus fugitive. Med andra ord.
20.7.10
Det där med att förlora pengar
Det förutsätter faktiskt att man först har tjänat dem.
Att som vissa socialdemokrater hävda att pensionärerna förlorar pengar på att de inte får sänkt skatt när löntagarna får det ...
Att som vissa upphovsrättsorganisationer hävda att en utebliven intäkt innebär att man förlorat 100.000.000 kronor ...
Tankefel av samma slag som när vissa shoppare hävdar att de tjänat pengar bara för att de hittade något på rean.
Vi blir inte rikare, vi blir inte fattigare ... bara dummare.
Att som vissa socialdemokrater hävda att pensionärerna förlorar pengar på att de inte får sänkt skatt när löntagarna får det ...
Att som vissa upphovsrättsorganisationer hävda att en utebliven intäkt innebär att man förlorat 100.000.000 kronor ...
Tankefel av samma slag som när vissa shoppare hävdar att de tjänat pengar bara för att de hittade något på rean.
Vi blir inte rikare, vi blir inte fattigare ... bara dummare.
19.7.10
Vi kan väl vänta tills imorgon
Det sägs att imorgon aldrig kommer; att den dagen bara närmar sig allt mer och mer varje dag för att i sista stund skjuta upp sin ankomst till imorgon, till förmån för idag. Vilket då innebär att igår bara var ett imorgon som ångrade sig och blev ett idag i stället.
Kanske finns det egentligen ingen morgondag, utan bara ett enda långt idag som pågår för evigt?
Jag ska nog tro på framtiden i alla fall. Bara för att alternativet är otänkbart. -
Kanske finns det egentligen ingen morgondag, utan bara ett enda långt idag som pågår för evigt?
Jag ska nog tro på framtiden i alla fall. Bara för att alternativet är otänkbart. -
16.7.10
14.7.10
9.7.10
8.7.10
Skjut budbäraren!
Det finns en väldigt stark tendens att sammankoppla ett visst givet någonting med de människor som omger och använder detta någonting. Detta är förstås fullt begripligt och förståeligt, då det mänskliga psyket uppfattar sociala sammanhang som så att även föremål tar del av dem, och när de konsekvent envisas med att hänga med personer som en kanske eller kanske inte gillar så färgar detta eventuella (o)gillande av sig på dem.
Vi vet ju förstås att saken i sig själv inte gör någonting särskilt annat än att finnas, och att relationen bara finns mellan människor. Men ändå envisas denna färgning, och sker gång på gång, med föremål, idéer, åsikter och aktiviteter. Det krävs en enorm ansträngning för att ta sig förbi detta, och är kanske eller kanske inte värt det i efterhand.
Det är då desto lättare att bara skjuta budbäraren, och sedan låta tidens tand läka alla sår tills föremålet i fråga blir neutralt laddat igen. På så vis blir alla nöjda och glada. Inte sant?
Vi vet ju förstås att saken i sig själv inte gör någonting särskilt annat än att finnas, och att relationen bara finns mellan människor. Men ändå envisas denna färgning, och sker gång på gång, med föremål, idéer, åsikter och aktiviteter. Det krävs en enorm ansträngning för att ta sig förbi detta, och är kanske eller kanske inte värt det i efterhand.
Det är då desto lättare att bara skjuta budbäraren, och sedan låta tidens tand läka alla sår tills föremålet i fråga blir neutralt laddat igen. På så vis blir alla nöjda och glada. Inte sant?
6.7.10
Den allt för framgångsrike förhandlaren
Det var en gång en förhandlare som var bra på sitt jobb. Hen var så bra på att förhandla att hen kunde få närmast vad som helst att framstå som en bra deal, och det på ett sådant sätt att motparten inte kände sig som en förlorare hur det än gick. Som ni kanske anar så gick det rätt bra för henom i arbetslivet, tills en dag då hen gick för att genomgå en anställningsintervju.
Väl där så använde hen sina förhandlarförmågor till sitt yttersta, och lyckades med konststycket att överträffa sig själv. Hen lyckades nämligen förhandla till sig en tjänstebil.
I månaden.
Första månaden var en väldigt trevlig månad, och innehöll väldigt mycket cruisande omkring i den nya bilen, och ännu mer stolthet över den egna förmågan att förhandla. Andra månaden var lika lycklig, eftersom sambon nu kunde dumpa sin gamla riskokare till samhällsfara. Tredje månaden började det dock bli ont om parkeringsplatser, fjärde månaden blev lite problematisk och den femte månaden blev direkt löjlig. För att inte tala om vad grannen sade under sjätte månaden.
Sensmoralen här är att det inte alltid är helt lyckat att bli för bra på någon specifik aspekt av någonting, utan att det behövs en helhetsbild på saker och ting för att de ska bli riktigt bra i slutändan.
För ni skulle ha hört vad Skatteverket sade den sjunde månaden! -
Väl där så använde hen sina förhandlarförmågor till sitt yttersta, och lyckades med konststycket att överträffa sig själv. Hen lyckades nämligen förhandla till sig en tjänstebil.
I månaden.
Första månaden var en väldigt trevlig månad, och innehöll väldigt mycket cruisande omkring i den nya bilen, och ännu mer stolthet över den egna förmågan att förhandla. Andra månaden var lika lycklig, eftersom sambon nu kunde dumpa sin gamla riskokare till samhällsfara. Tredje månaden började det dock bli ont om parkeringsplatser, fjärde månaden blev lite problematisk och den femte månaden blev direkt löjlig. För att inte tala om vad grannen sade under sjätte månaden.
Sensmoralen här är att det inte alltid är helt lyckat att bli för bra på någon specifik aspekt av någonting, utan att det behövs en helhetsbild på saker och ting för att de ska bli riktigt bra i slutändan.
För ni skulle ha hört vad Skatteverket sade den sjunde månaden! -
5.7.10
4.7.10
Fulpoäng
Häromdagen skrev en av mina bloggkollegor om MacGyver-poäng.
Som en fortsättning på denna lilla tanketråd tänkte jag ta upp fenomenet fulpoäng. Fulpoäng beräknas genom att subtrahera födelseåret för din yngsta sexpartner från födelseåret för den äldsta och multiplicera den differensen med antalet sexpartner.
Till exempel ger en sexpartner född 1967 fulpoängen 0 (1967-1967)*1=0.
Fem sexpartners födda mellan 1965 och 1971 ger fulpoängen 25 (1971-1956)*5=25.
Ni fattar principen.
I transparensens namn borde man kanske säga att undertecknads fulpoäng är [CENSUR]xxxxx[/CENSUR].
Vad är då tankefelet i detta? Jo, om vi utgår ifrån att sex är något fint, borde det då inte heta finpoäng?
Som en fortsättning på denna lilla tanketråd tänkte jag ta upp fenomenet fulpoäng. Fulpoäng beräknas genom att subtrahera födelseåret för din yngsta sexpartner från födelseåret för den äldsta och multiplicera den differensen med antalet sexpartner.
Till exempel ger en sexpartner född 1967 fulpoängen 0 (1967-1967)*1=0.
Fem sexpartners födda mellan 1965 och 1971 ger fulpoängen 25 (1971-1956)*5=25.
Ni fattar principen.
I transparensens namn borde man kanske säga att undertecknads fulpoäng är [CENSUR]xxxxx[/CENSUR].
Vad är då tankefelet i detta? Jo, om vi utgår ifrån att sex är något fint, borde det då inte heta finpoäng?
3.7.10
2.7.10
Fingermatematik
Jag tänker nu bevisa att du har elva fingrar.
Börja på vänster lillfinger och räkna uppåt från ett. Stanna vid vänster tumme. Börja sedan från höger lillfinger och räkna ner från tio, och stanna vid höger tumme.
Vad får vi då? Jo - fem plus sex. Elva.
QED.
Börja på vänster lillfinger och räkna uppåt från ett. Stanna vid vänster tumme. Börja sedan från höger lillfinger och räkna ner från tio, och stanna vid höger tumme.
Vad får vi då? Jo - fem plus sex. Elva.
QED.
1.7.10
30.6.10
Drakens återkomst
Det här med uppföljare är en knepig sak. Tänk er att det görs ett original, kallat Draken, som blir synnerligen framgångsrikt. Så framgångsrikt att det uppstår ett sug efter en uppföljare - Drakens återkomst. Denna blir i sin tur ännu framgångsrikare, och får sig ännu ett par uppföljare - Drakens återkomst 2 & 3.
Plötsligt får dock fansen nys om att draken återvänt en gång mer än siffran antyder, och kräver en återgång till Draken. Frågan är då - blir nästa uppföljare då Draken 2, eller Draken 5?
Vem frågar en om såna här saker? Egentligen?
Plötsligt får dock fansen nys om att draken återvänt en gång mer än siffran antyder, och kräver en återgång till Draken. Frågan är då - blir nästa uppföljare då Draken 2, eller Draken 5?
Vem frågar en om såna här saker? Egentligen?
29.6.10
MacGyverpoäng
Vi har alla hört talas om vuxenpoäng. Ni vet, de där metaforiska och inte helt seriösa poäng en får när en gör diverse saker. Det finns ett antal synnerligen inofficiella listor över vad som ger vuxenpoäng där ute, och de flesta av dem innehåller saker som "skaffat körkort", "lärt sig vad de olika inställningarna på ugnen innebär", "lärt sig brygga kaffe", "tagit sitt första banklån", "deklarerat", "skaffat sig en ny och dyr lägenhet" "tvingats akutfixa ett trasigt avlopp i den nya dyra lägenheten" och dylikt. Kort sagt går det hela ut på att det finns ett antal saker en gör som gör en vuxnare i och med att en har gjort dem, och för varje sådan sak får en en poäng.
Det finns förstås ingen officiell gräns för när en passerar gränsen mellan icke-vuxen och vuxen, och det hela är något av en ironisk lek på det ambivalenta tillstånd som många äldre ungdomar av idag befinner sig i. Men jag gillar idén tillräckligt mycket för att remixa den en smula.
Skåda därför MacGyverpoängen. De är, i samma ironiska anda, ett uttryck på hur händig en är med till synes oanvändbara föremål, eller föremål som till synes inte kan användas för det ändamål en just lyckades MacGyvra dem till användning för. Att bygga en flaggstång med hjälp av två skärp? En poäng. Att bygga en hembränningsapparat med hjälp av tre ätpinnar, en liten engångsplastmugg och en något övermogen tomat? En poäng. Att fixa ett punkterat cykeldäck med en tjugolapp? En halv poäng. Att lyckas akutfixa ett trasigt avlopp i den nya dyra lägenheten med ett gem och ett tuggummipapper? - Massor av MacGyverpoäng. Men bara en vuxenpoäng, dock. -
Det finns förstås ingen officiell gräns för när en passerar gränsen mellan icke-vuxen och vuxen, och det hela är något av en ironisk lek på det ambivalenta tillstånd som många äldre ungdomar av idag befinner sig i. Men jag gillar idén tillräckligt mycket för att remixa den en smula.
Skåda därför MacGyverpoängen. De är, i samma ironiska anda, ett uttryck på hur händig en är med till synes oanvändbara föremål, eller föremål som till synes inte kan användas för det ändamål en just lyckades MacGyvra dem till användning för. Att bygga en flaggstång med hjälp av två skärp? En poäng. Att bygga en hembränningsapparat med hjälp av tre ätpinnar, en liten engångsplastmugg och en något övermogen tomat? En poäng. Att fixa ett punkterat cykeldäck med en tjugolapp? En halv poäng. Att lyckas akutfixa ett trasigt avlopp i den nya dyra lägenheten med ett gem och ett tuggummipapper? - Massor av MacGyverpoäng. Men bara en vuxenpoäng, dock. -
Valpejl
Ni som får det här mailet har tidigare i eftermiddag mottagit vår enkät för valpejl.se. För att vi ska kunna skicka ut enkäten till er så fort som möjligt har vi valt att inte ändra i den befintliga enkäten utan skickar ut den utan ändringar. Detta innebär att ert parti inte finns som kryssbart val på första sidan (här finns endast de sju riksdagspartierna och SD). Detta har vi dock bara lagt in i enkäten som en kontrollfunktion så vi kan kontrollera ert namn och partitillhörighet mot den info vi har för ert ID. Det är alltså inget som kommer att publiceras. Men undvik därför att kryssa något alternativ. Det räcker att fylla i ert partinamn efter ert personnamn i namn-fältet. Dvs. "Namn Efternamn, parti".
Hur tänkte de nu?
Följande fel måste rättas
Vänligen besvara den/de obligatoriska frågorna för att fortsätta:
- Parti:
Hur tänkte de nu?
28.6.10
I all korthet, del XLVI
Vad är mest irriterande - när någon i din närhet felar dig, eller när de rättar dig?
27.6.10
Känsloförklaringar
Media, speciellt tv i form av serier och film, ger oss en vriden bild av romantik. Vi blir manipulerade till att romantik och kärlek kräver en viss sorts perfekthet för att vara rätt.
Med den digitala kommunikationens inträde har det hela inte blivit lättare. Vilket sätt är rätt att låta någon veta vad man har för känslor för dem? Digital kommunikation eller face to face?
Finns det något rätt eller fel?
Jag älskar dig.
Är dem 3 orden mindre värda för att de första gången de yttras skrivs istället för sägs eller viskas? Så länge som orden kommer direkt från hjärtat och naturligt, borde de väl vara lika mycket värda?
Känslorna bör fortfarande finnas där. Att tro att de inte gör det, för att de skrivs måste ju vara ett tankefel.
Finns en hel uppsjö andra tankefel som hör till Kärlek och ömhet, men det får jag spara till ett annat inlägg.
Med den digitala kommunikationens inträde har det hela inte blivit lättare. Vilket sätt är rätt att låta någon veta vad man har för känslor för dem? Digital kommunikation eller face to face?
Finns det något rätt eller fel?
Jag älskar dig.
Är dem 3 orden mindre värda för att de första gången de yttras skrivs istället för sägs eller viskas? Så länge som orden kommer direkt från hjärtat och naturligt, borde de väl vara lika mycket värda?
Känslorna bör fortfarande finnas där. Att tro att de inte gör det, för att de skrivs måste ju vara ett tankefel.
Finns en hel uppsjö andra tankefel som hör till Kärlek och ömhet, men det får jag spara till ett annat inlägg.
26.6.10
Trätobrödraskap
Det finns ett underskattat ord som sällan används, och det är ordet "trätobröder". Det tar fasta på att människor inte nödvändigtvis behöver vara överens för att formas av varandras närvaro, och att det många gånger uppstår en långt mer gemensam samsyn på saker och ting mellan folk som aktivt bekämpar varandra än mellan folk som i stort inte har någonting att bråka om.
Social samvaro innefattar i sig självt inte att de samvarande gillar varandra eller kommer överens om någonting - det innefattar bara att de interagerar socialt i en gemensam miljö med en gemensam uppsättning referenspunkter och ibland - främst i tävlingssammanhang - även ett gemensamt mål. Ett klart exempel på detta är förstås turneringar av olika slag, där de inblandade deltagarna eller lagen alla har som mål att vinna, men där det vanligtvis bara finns ett fåtal platser på prispallen. Det går inte direkt att säga att lagen är vänner med varandra, men de delar socialt sammanhang, deltar i samma aktivitet, agerar mot samma mål, är helt överens över de former som detta mål legitimt kan uppnås och utövar utan tvekan en hel del social inverkan på varandra. Och har, än mer, ibland långt mer gemensamt med varandra än med andra människor runt omkring som inte deltar i tävlingen i fråga.
Vore det ett tankefel att påstå att underanvändandet av ordet trätobroder och dess synonymer på något vis har att göra med att vi, paradoxalt nog, kanske är lite för konsensusinriktade i detta vårt avlånga land?
Social samvaro innefattar i sig självt inte att de samvarande gillar varandra eller kommer överens om någonting - det innefattar bara att de interagerar socialt i en gemensam miljö med en gemensam uppsättning referenspunkter och ibland - främst i tävlingssammanhang - även ett gemensamt mål. Ett klart exempel på detta är förstås turneringar av olika slag, där de inblandade deltagarna eller lagen alla har som mål att vinna, men där det vanligtvis bara finns ett fåtal platser på prispallen. Det går inte direkt att säga att lagen är vänner med varandra, men de delar socialt sammanhang, deltar i samma aktivitet, agerar mot samma mål, är helt överens över de former som detta mål legitimt kan uppnås och utövar utan tvekan en hel del social inverkan på varandra. Och har, än mer, ibland långt mer gemensamt med varandra än med andra människor runt omkring som inte deltar i tävlingen i fråga.
Vore det ett tankefel att påstå att underanvändandet av ordet trätobroder och dess synonymer på något vis har att göra med att vi, paradoxalt nog, kanske är lite för konsensusinriktade i detta vårt avlånga land?
25.6.10
Det är aldrig för sent att misslyckas
Som retoriker lär en sig väldigt mycket om vad som är passande att säga i olika situationer. En lär sig också att det alltid, i alla lägen, finns någonting en kan säga som totalt sabbar läget. Låt oss säga att du har räddat prinsessan, dräpt draken, säkerställt skörden för nio år framöver och räddat den lilla flickans bortsprungna vovve - och nu står på torget och tar emot hedersbetygelser från kungen själv.
Vad kan gå fel?
Well, du skulle kunna råka säga inför hela folket att den enda anledningen till att du gjorde allt detta var för att du ville komma inom räckhåll för konungen för att utdela ett mördande slag för republikanismens sak. Det spelar liksom ingen roll vad du gör efter det - du misslyckades. Game over.
Vissa säger att det aldrig är för sent att ge upp. Vi retoriker framstår nästan som rena pessimister, som påpekar att det är aldrig är för sent att misslyckas. -
Vad kan gå fel?
Well, du skulle kunna råka säga inför hela folket att den enda anledningen till att du gjorde allt detta var för att du ville komma inom räckhåll för konungen för att utdela ett mördande slag för republikanismens sak. Det spelar liksom ingen roll vad du gör efter det - du misslyckades. Game over.
Vissa säger att det aldrig är för sent att ge upp. Vi retoriker framstår nästan som rena pessimister, som påpekar att det är aldrig är för sent att misslyckas. -
24.6.10
Kompetens
Det finns, avrundat till närmaste fyrtal, fyra grader kompetens.
Den första graden är vad vi kan kalla amatörkompetens - en har sysslat med någonting ett tag och lyckats bli rätt bra på det hela, men en är långt ifrån den bäste inom sitt område. En kan saker om det en gör eftersom en gör det, och har gjort det lite då och då över lite längre tid.
Den andra graden är vad vi kan kalla yrkeskompetens - en har arbetet med någonting varje dag sedan urminnes tid, och kan saker och ting utan och innan eftersom en gjort det varje dag sedan urminnes tid. Men det finns fortfarande folk som är bättre.
Den tredje graden är vad vi kan kalla expertkompetens - en är expert på området, och blir på regelbunden basis tillfrågad så som varandes en auktoritet på området. Närhelst det ska avgöras vem som är auktoritet på området så är det folk som lever upp till denna grad som tillfrågas.
Den fjärde graden är vad vi kan kalla sund kompetens - dvs en sådan som kommit över sig själv och inte längre behöver bekräfta att den finns i vart och vartannat sammanhang. Och som, således, inte behöver lägga energi på att övertyga andra om sin existens; den finns och kan utövas vid tillfälle, men är i övrigt inte i större behov av att göra väsen av sig.
Det stora tankefelet folk gör är att tro att den sistnämnda graden är någonting som bara riktiga experter behöver tillägna sig. Det är ju trots allt inte så att bara experter behöver känna sig trygga i sin kompetens; jag skulle snarare vilja påstå att även vanligt folk behöver vara trygga i sin syn på sina förmågor.
Eller har jag fel?
Den första graden är vad vi kan kalla amatörkompetens - en har sysslat med någonting ett tag och lyckats bli rätt bra på det hela, men en är långt ifrån den bäste inom sitt område. En kan saker om det en gör eftersom en gör det, och har gjort det lite då och då över lite längre tid.
Den andra graden är vad vi kan kalla yrkeskompetens - en har arbetet med någonting varje dag sedan urminnes tid, och kan saker och ting utan och innan eftersom en gjort det varje dag sedan urminnes tid. Men det finns fortfarande folk som är bättre.
Den tredje graden är vad vi kan kalla expertkompetens - en är expert på området, och blir på regelbunden basis tillfrågad så som varandes en auktoritet på området. Närhelst det ska avgöras vem som är auktoritet på området så är det folk som lever upp till denna grad som tillfrågas.
Den fjärde graden är vad vi kan kalla sund kompetens - dvs en sådan som kommit över sig själv och inte längre behöver bekräfta att den finns i vart och vartannat sammanhang. Och som, således, inte behöver lägga energi på att övertyga andra om sin existens; den finns och kan utövas vid tillfälle, men är i övrigt inte i större behov av att göra väsen av sig.
Det stora tankefelet folk gör är att tro att den sistnämnda graden är någonting som bara riktiga experter behöver tillägna sig. Det är ju trots allt inte så att bara experter behöver känna sig trygga i sin kompetens; jag skulle snarare vilja påstå att även vanligt folk behöver vara trygga i sin syn på sina förmågor.
Eller har jag fel?
22.6.10
Pengars värde
Det händer ibland att folk snubblar över upplysningen att det kostar mer än femtio öre att tillverka ett femtioöringsmyt, och ur detta drar slutsatsen att det är något av en förlustaffär att tillverka dem. Grejen är förstås att en femtioöring inte är värd femtio öre - den är först värd femtio öre vid första användningstillfället, sedan femtio öre vid andra, femtio öre vid tredje, femtio öre vid fjärde och så vidare. Till sist så har det där lilla myntet cirkulerat tillräckligt mycket för att vara värt långt mer än de femtio öre som är inpräntade på dess yttre.
Vad är då pengars värde?
Om detta tvistar de lärda på sant helahavetstormar-manér, från höger till vänster till höger och sen till vänster igen. Förhoppningsvis tar inte debatten slut inom kort - ty precis som en femtioöring så blir frågan mer värd ju fler gånger den ställs på ända. -
Vad är då pengars värde?
Om detta tvistar de lärda på sant helahavetstormar-manér, från höger till vänster till höger och sen till vänster igen. Förhoppningsvis tar inte debatten slut inom kort - ty precis som en femtioöring så blir frågan mer värd ju fler gånger den ställs på ända. -
18.6.10
Att tveka
I en hypotetisk situation kan du välja mellan alternativ A och B. Ingen av dem är ett självklart val som leder dig till lycka och välstånd. Båda innefattar sina brister, risker och avigsidor. I båda kan du se potential, möjligheter och lysande utsikter.
En tärning skulle med andra ord kunna fatta ett rimligt beslut. en tärning vet mer om framtiden än vi människor gör.
Istället för att ta fram tärningen hittar många människor ett tredje alternativ C. C innefattar att under en tid nogsamt vända på brister, risker och avigsidor hos A och B i kombination med ett drömmande kring deras potential, möjligheter och lysande utsikter.
Under den tid detta vändande och drömmande pågår förändras beslutsparametrarna för såväl A som B. Riskerna ökar eller minskar, potential förflyktigas eller mångdubblas. Ingen vet, ty ingen kan veta.
Någon har här sig själv ovetande valt C, vilket är det sämsta av de två till synes likvärdiga alternativen.
En tärning skulle med andra ord kunna fatta ett rimligt beslut. en tärning vet mer om framtiden än vi människor gör.
Istället för att ta fram tärningen hittar många människor ett tredje alternativ C. C innefattar att under en tid nogsamt vända på brister, risker och avigsidor hos A och B i kombination med ett drömmande kring deras potential, möjligheter och lysande utsikter.
Under den tid detta vändande och drömmande pågår förändras beslutsparametrarna för såväl A som B. Riskerna ökar eller minskar, potential förflyktigas eller mångdubblas. Ingen vet, ty ingen kan veta.
Någon har här sig själv ovetande valt C, vilket är det sämsta av de två till synes likvärdiga alternativen.
17.6.10
Svårt språk
Vissa påstår att ett svårt språk består av svåra ord. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Jag menar, förvisso så är rhizomatiska spontanorganiserande subjektspositioner en smula outhärdliga, men saker brukar oftast ändå vara ganska rättframma. I alla fall om skribenten bara försöker låtsas vara svår; det brukar för det mesta vara enkla meningsbyggnader med svåra ord inkastade för att ge sken av att någonting svårbegripligt har sagts. Vanligtvis räcker det med att lista ut vilken ordklass ordet tillhör, se vilken plats den har i meningen gentemot de andra orden och därefter använda wikipedia för att slå upp det för att saker ska bli uppenbara.
De som gnäller på svåra ord brukar hävda att det är bättre att använda sunt förnuft i stället. Jag vill vända på det och uppmana alla att använda det sunda förnuftet i stället för att gnälla på de svåra orden. Ty det sunda förnuftet säger att meningar vanligtvis är grammatiskt korrekta, vilket leder till att den som kan grammatik ofta kan lista ut vad det hela rör sig om även om alla ord inte är begripliga. X gör någonting; någonting är X; X utförs - vad det än är så är det antingen ett substantiv, adjektiv eller verb (vanligtvis), och utifrån detta kan vi dra vissa slutsatser om vad det är..
Exempelvis så utgör alla tre svåra orden i första stycket tillsammans ett substantiv, och vad de än är för något så är de outhärdliga. Och om jag hade fortsatt med att beskriva varför de är outhärdliga så hade du kunnat använda denna "vad de än är så är de..."-tanke för att komma vidare i texten utan att behöva haka upp dig på betydelsen. Vilket underlättar en smula ifall det hela skulle visa sig vara ett sidospår som aldrig återkommer igen.
Det verkligt svåra börjar när författaren ger sig på själva grammatiken. Då spelar det ingen roll om orden är de lättaste som någonsin använts - det blir svårt i alla fall. Se bara på det här exemplet:
Jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag inte vet att du inte vet att jag vet, men vad jag däremot inte vet är om du vet att jag vet att jag vet att jag vet om vad du vet. Vad jag vet, i alla fall.
Svårt, inte sant?
Inte? Jag tyckte inte inte inte det var svårt, men det beror inte på att jag inte tyckte att det inte var lätt. Nej, det beror i stället på att jag inte tyckte att du inte visste att jag visste att du tyckte det inte var svårt, och därmed inte kunde tycka någonting annat.
Som ni ser så är det här med svårt språk inte särskilt lätt. Men det visste du ju redan, inte sant?
De som gnäller på svåra ord brukar hävda att det är bättre att använda sunt förnuft i stället. Jag vill vända på det och uppmana alla att använda det sunda förnuftet i stället för att gnälla på de svåra orden. Ty det sunda förnuftet säger att meningar vanligtvis är grammatiskt korrekta, vilket leder till att den som kan grammatik ofta kan lista ut vad det hela rör sig om även om alla ord inte är begripliga. X gör någonting; någonting är X; X utförs - vad det än är så är det antingen ett substantiv, adjektiv eller verb (vanligtvis), och utifrån detta kan vi dra vissa slutsatser om vad det är..
Exempelvis så utgör alla tre svåra orden i första stycket tillsammans ett substantiv, och vad de än är för något så är de outhärdliga. Och om jag hade fortsatt med att beskriva varför de är outhärdliga så hade du kunnat använda denna "vad de än är så är de..."-tanke för att komma vidare i texten utan att behöva haka upp dig på betydelsen. Vilket underlättar en smula ifall det hela skulle visa sig vara ett sidospår som aldrig återkommer igen.
Det verkligt svåra börjar när författaren ger sig på själva grammatiken. Då spelar det ingen roll om orden är de lättaste som någonsin använts - det blir svårt i alla fall. Se bara på det här exemplet:
Jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag inte vet att du inte vet att jag vet, men vad jag däremot inte vet är om du vet att jag vet att jag vet att jag vet om vad du vet. Vad jag vet, i alla fall.
Svårt, inte sant?
Inte? Jag tyckte inte inte inte det var svårt, men det beror inte på att jag inte tyckte att det inte var lätt. Nej, det beror i stället på att jag inte tyckte att du inte visste att jag visste att du tyckte det inte var svårt, och därmed inte kunde tycka någonting annat.
Som ni ser så är det här med svårt språk inte särskilt lätt. Men det visste du ju redan, inte sant?
16.6.10
I all korthet, del XLV
Jag tycker faktiskt att det behövs mer rapportering kring Daniel och Victoria.
14.6.10
Soppa, spik och en synnerligen strukturalistisk svartpeppar
Igår upptäckte jag en sak, nämligen den att kombinationen av cola och svartpeppar är en synnerligen fungerande sådan. Inte svartpeppar i själva colan, förstås, men väl någonting svartpepprat och ätbart tillsammans med denna.
I sig självt är detta förstås en väldigt banal upptäckt. Men jag tänkte vidare, och kom fram till att det förmodligen inte var varken colans eller pepparens essens som gjorde att denna kombination fungerade så väl tillsammans, utan i stället någon enskild egenskap hos dessa. Det borde, i teorin, gå att ta två andra föremål som har samma egenskaper och uppnå samma effekt.
Om jag nu sätter ett ord på bägge dessa egenskaper så kan jag använda dessa två som utgångspunkter för ett vidare utforskande av smakens underliga värld. Till att börja med så skulle väldigt många saker vara någonting annat än dessa två utgångspunkter, vilket är självklart men viktigt att påpeka. När vi hittat ett par saker som är lika utgångspunkterna - och ett par som absolut inte är det, som kontrast - så kan vi börja ana ett mönster eller en skala av likheter och skillnader. Och om vi sedan sätter ord på någonting som ligger väldigt långt bort från våra utgångspunkter, och sedan ett mellanläge, och sen ett till -
Why, då har vi helt plötsligt början till en begreppsapparat, och om vi fortsätter så här ett tag så bildas över tid fler begrepp för mer nyanserade smaker och mer komplicerade kombinationer av smaksensationer.
Och allt detta utifrån helt vanlig cola tillsammans med helt vanlig svartpeppar. Utan extra tillsatser. Är det inte underbart?
I sig självt är detta förstås en väldigt banal upptäckt. Men jag tänkte vidare, och kom fram till att det förmodligen inte var varken colans eller pepparens essens som gjorde att denna kombination fungerade så väl tillsammans, utan i stället någon enskild egenskap hos dessa. Det borde, i teorin, gå att ta två andra föremål som har samma egenskaper och uppnå samma effekt.
Om jag nu sätter ett ord på bägge dessa egenskaper så kan jag använda dessa två som utgångspunkter för ett vidare utforskande av smakens underliga värld. Till att börja med så skulle väldigt många saker vara någonting annat än dessa två utgångspunkter, vilket är självklart men viktigt att påpeka. När vi hittat ett par saker som är lika utgångspunkterna - och ett par som absolut inte är det, som kontrast - så kan vi börja ana ett mönster eller en skala av likheter och skillnader. Och om vi sedan sätter ord på någonting som ligger väldigt långt bort från våra utgångspunkter, och sedan ett mellanläge, och sen ett till -
Why, då har vi helt plötsligt början till en begreppsapparat, och om vi fortsätter så här ett tag så bildas över tid fler begrepp för mer nyanserade smaker och mer komplicerade kombinationer av smaksensationer.
Och allt detta utifrån helt vanlig cola tillsammans med helt vanlig svartpeppar. Utan extra tillsatser. Är det inte underbart?
13.6.10
Värdering efter tidsföljd
En människa får först ett stycke information som tycks trovärdigt och rimligt och därför läggs till erfarenheten, kunskapen och världsbilden hos denne. Allt är frid och fröjd, då hen något bättre rustad tar sig an vardagens göromål.
En stund, eller en tid, senare ställs samma människa inför ett nytt stycke information angående samma fenomen i världen. Åter tycks den nya informationen trovärdig och rimlig.
I detta läge finns det två strategier:
1) Hen kan ta fram den tidigare informationen i syfte att lägga de två bredvid varandra för en jämförande studie; kompletterar de varandra eller är de ömsesidigt uteslutande? Står hen inför ett val mellan två oförenliga perspektiv som innebär att trovärdigheten hos det ena stycket information måste ifrågasättas, eller kan de tillsammans bilda en ny och bättre förståelse?
2) Hen kan helt enkelt konstatera att hen har lärt sig något nytt och låta den nya informationen så att säga ta den gamlas plats i kraft av att vara mer aktuellt.
Den ena av dessa två strategierna är såvitt jag förstår ett tankefel. (Eller möjligen bara slöhet.)
En stund, eller en tid, senare ställs samma människa inför ett nytt stycke information angående samma fenomen i världen. Åter tycks den nya informationen trovärdig och rimlig.
I detta läge finns det två strategier:
1) Hen kan ta fram den tidigare informationen i syfte att lägga de två bredvid varandra för en jämförande studie; kompletterar de varandra eller är de ömsesidigt uteslutande? Står hen inför ett val mellan två oförenliga perspektiv som innebär att trovärdigheten hos det ena stycket information måste ifrågasättas, eller kan de tillsammans bilda en ny och bättre förståelse?
2) Hen kan helt enkelt konstatera att hen har lärt sig något nytt och låta den nya informationen så att säga ta den gamlas plats i kraft av att vara mer aktuellt.
Den ena av dessa två strategierna är såvitt jag förstår ett tankefel. (Eller möjligen bara slöhet.)
12.6.10
Vad tänker du på?
Frågan "vad tänker du på?" måste vara en av de mer självförintande frågor som finns. Liksom tystnad totalt försvinner av att någon säger ordet tystnad, försvinner det en tänker på så fort någon frågar vad en tänker på. Eller, rättare, så börjar en tänka på någonting helt annat - nämligen vad en ska svara på den sociala interpellation som just drabbat en i form av en direkt fråga.
Det värsta med att det är ett socialt sammanhang är att den andre har någon slags mental bild av en själv som en måste anpassa sig till, och denna inkluderar aldrig det en egentligen tänker på. För det mesta beror detta på att det vi går omkring och tänker på till vardags är långt löjligare än vad någon vill erkänna, och av den anledningen inte riktigt fungerar som svar på frågan i fråga.
Tänk bara - du är ute på en romantisk middag som är nere i en tillfällig svacka, och tankarna flyger en smula. Helt plötsligt börjar du tänka på vad som händer rent begreppsmässigt om en lägger en glassandwich på en macka. Blir det en dubbelmacka då, eller en smörgås, eller en toast, eller -
Och så kommer den. Frågan. Och det du tänker fungerar definitivt inte som adekvat svar.
Antingen så tänker vi lite för mycket om varandra, eller så är det helt enkelt en synnerligen dum fråga. -
Det värsta med att det är ett socialt sammanhang är att den andre har någon slags mental bild av en själv som en måste anpassa sig till, och denna inkluderar aldrig det en egentligen tänker på. För det mesta beror detta på att det vi går omkring och tänker på till vardags är långt löjligare än vad någon vill erkänna, och av den anledningen inte riktigt fungerar som svar på frågan i fråga.
Tänk bara - du är ute på en romantisk middag som är nere i en tillfällig svacka, och tankarna flyger en smula. Helt plötsligt börjar du tänka på vad som händer rent begreppsmässigt om en lägger en glassandwich på en macka. Blir det en dubbelmacka då, eller en smörgås, eller en toast, eller -
Och så kommer den. Frågan. Och det du tänker fungerar definitivt inte som adekvat svar.
Antingen så tänker vi lite för mycket om varandra, eller så är det helt enkelt en synnerligen dum fråga. -
11.6.10
Att fäktas med ord
När en ska argumentera finns det tre typer av argument att använda: de som grundar sig på ens påstådda erfarenhet, dessa kallas Athosargument; de som baseras på ren känsla - Porthosargument - samt de baserade på logiskt resonemang - Aramisargument.
Det är oftast en vettig idé att låta dessa samarbeta - en för alla, alla för en!
Det är oftast en vettig idé att låta dessa samarbeta - en för alla, alla för en!
10.6.10
We are not alone :-)
Tankefel är inte de enda på the internäts som hanterar tankefel. Det var tydligen ett tankefel att känna sig övergiven och ensam.
http://listverse.com/2010/01/07/top-10-common-faults-in-human-thought/
Hittat via HAX.
http://listverse.com/2010/01/07/top-10-common-faults-in-human-thought/
Hittat via HAX.
9.6.10
Humanistisk vetenskaplig metod
Vissa hävdar att det inte finns några rätt eller fel inom den humanistiska vetenskapliga traditionen, och att alla utgångspunkter och slutsatser fungerar så länge som de bringar en ökad förståelse för det mänskliga villkorets olika aspekter och nyanser. Dessa har förstås fel, och det utan förmildrande omständigheter.
Ni ser, om en är allt för slarvig i sin utgångspunkt, analys eller slutsats så kommer både Foucault och Derrida att invadera dina mardrömmar och ge dig precis så mycket dåligt samvete som du förtjänar - och de kommer att göra det på ett sådant sätt så att du nästan men inte riktigt förstår varför, bara för att sedan göra en kufisk korsreferens till Kafka som bara kan förstås om du läst Spivaks förord.
Vilket du förstås inte har gjort, eftersom det är på franska och du läste tyska i grundskolan i stället bara för att imponera på någon du inte ens minns namnet på längre. Vilket inte direkt hjälper. Och sen vaknar du upp och glömmer allting förutom känslan av att ha dåligt samvete för någonting som du inte riktigt minns vad det var.
Straffet för att missbruka den humanistiska vetenskapliga traditionen är som du ser således dåligt samvete, och ju mer du missbrukar den desto värre blir det.
Anhängarna av den naturvetenskapliga metoden påstår ofta att deras metod är "hård", medan vi humanister befinner oss i en mjuk sits. Men även den mjukaste av mjuka dunbäddar framstår som en allt för bar bergstopp täckt av barbarisk snö i jämförelse med de mardrömmar som hemsöker den som gör fel - och där naturen för det mesta nöjer sig med att explodera mot den som fallerar, så har den mänskliga naturen en tendens att implodera.
Likväl. Att missbruka den humanistiska traditionen för att sätta dit folk som inte riktigt förstår vad de gör är även det en sådan sak som bringar fram Foucault ur sina hålor, och Cicoux tenderar att tatuera in sig själv under ens fotsulor om en envisas allt för mycket i ens felhet.
Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att livet inte är någon dans på rosor. -
Ni ser, om en är allt för slarvig i sin utgångspunkt, analys eller slutsats så kommer både Foucault och Derrida att invadera dina mardrömmar och ge dig precis så mycket dåligt samvete som du förtjänar - och de kommer att göra det på ett sådant sätt så att du nästan men inte riktigt förstår varför, bara för att sedan göra en kufisk korsreferens till Kafka som bara kan förstås om du läst Spivaks förord.
Vilket du förstås inte har gjort, eftersom det är på franska och du läste tyska i grundskolan i stället bara för att imponera på någon du inte ens minns namnet på längre. Vilket inte direkt hjälper. Och sen vaknar du upp och glömmer allting förutom känslan av att ha dåligt samvete för någonting som du inte riktigt minns vad det var.
Straffet för att missbruka den humanistiska vetenskapliga traditionen är som du ser således dåligt samvete, och ju mer du missbrukar den desto värre blir det.
Anhängarna av den naturvetenskapliga metoden påstår ofta att deras metod är "hård", medan vi humanister befinner oss i en mjuk sits. Men även den mjukaste av mjuka dunbäddar framstår som en allt för bar bergstopp täckt av barbarisk snö i jämförelse med de mardrömmar som hemsöker den som gör fel - och där naturen för det mesta nöjer sig med att explodera mot den som fallerar, så har den mänskliga naturen en tendens att implodera.
Likväl. Att missbruka den humanistiska traditionen för att sätta dit folk som inte riktigt förstår vad de gör är även det en sådan sak som bringar fram Foucault ur sina hålor, och Cicoux tenderar att tatuera in sig själv under ens fotsulor om en envisas allt för mycket i ens felhet.
Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att livet inte är någon dans på rosor. -
8.6.10
Aktivitetstvångsneuros
Det händer att vi i livet ställs inför situationer där det inte spelar någon roll vad vi gör. Saker håller på att gå åt pipsvängen och alla alternativa aktiviteter vi kan företa oss kommer bara att förvärra situationen. Lite grann som när man förr i tiden (innan låsningsfria bromsar, anti-spinnsystem och framhjulsdrift) fick rejäl sladd på bilen.
Tricket i dessa situationer är att aktivt göra ingenting.
Tyvärr säger oss vår sociala programmering att den som ställs inför en kris måste visa handlingskraft och att detta lämpligen görs genom aktivitet. Hur mycket vi än inser att det kloka vore att sitta med armarna i kors och låta saker gå lagom åt fanders istället för att engagera oss i dem och förvärra dem, så tvingar oss vår rädsla för att se handfallna ut att agera.
Det kan man kalla ett tankefel.
Tricket i dessa situationer är att aktivt göra ingenting.
Tyvärr säger oss vår sociala programmering att den som ställs inför en kris måste visa handlingskraft och att detta lämpligen görs genom aktivitet. Hur mycket vi än inser att det kloka vore att sitta med armarna i kors och låta saker gå lagom åt fanders istället för att engagera oss i dem och förvärra dem, så tvingar oss vår rädsla för att se handfallna ut att agera.
Det kan man kalla ett tankefel.
6.6.10
Att ta saker för givna
Ibland tar jag väldigt mycket för givet. Särskilt när det gäller andra människor och vad de har för grundsyn på världen. Ibland fungerar det att utgå från att folk ser språket som någonting externt från människans subjekt och som någonting som därmed kan användas på olika sätt för social interaktion - ibland inte. Ibland fungerar det att utgå från att alla andra också ser uttalanden som a priori menade i en anda av "som om vore jag ett subjekt som kunde säga såna här saker" - ibland inte. Ibland fungerar det att göra subtila förändringar till det grammatiska för att se hur dessa inverkar på den implicita ontologi som döljer sig i syntaxen som sådan - ibland inte.
Det uppstår många gånger väldigt intressanta situationer där "inte" är fallet.
Det är dock alltid ett tankefel att ta för givet att världen är tråkig. Det fungerar liksom aldrig. -
Det uppstår många gånger väldigt intressanta situationer där "inte" är fallet.
Det är dock alltid ett tankefel att ta för givet att världen är tråkig. Det fungerar liksom aldrig. -
2.6.10
Anagnorisis
Anagnoriris är ett sånt där kul ord som folk av någon anledning går omkring och inte lär sig. Det är ett snyggt ord för det där ögonblicket i en berättelse där huvudpersonen drabbas av någon slags insikt som får henom att utbrista i ett rejält "ffffffffuuuuuuuuuuuuu". Ni vet - när Oidipus inser hur läget är och sticker ut sina egna ögon. Den typen av ögonblick.
Det finns väldigt många sådana ögonblick i livet som en har lite då och då och som borde ha ord som beskriver dem, men som av någon obegriplig anledning inte har det. Vanligtvis brukar vi beskriva dessa situationer med hjälp av inledningen "du vet när...", och sedan en beskrivning av var och hur det hela utspelade sig. Det är lite omständligt, och vi behöver egentligen långt fler ord för att beskriva den komplicerade väv av upplevelser som livet innehåller.
Har du några såna där ord till såna där tillfällen? Och vad är de, i sådana fall? Do Tell!
Det finns väldigt många sådana ögonblick i livet som en har lite då och då och som borde ha ord som beskriver dem, men som av någon obegriplig anledning inte har det. Vanligtvis brukar vi beskriva dessa situationer med hjälp av inledningen "du vet när...", och sedan en beskrivning av var och hur det hela utspelade sig. Det är lite omständligt, och vi behöver egentligen långt fler ord för att beskriva den komplicerade väv av upplevelser som livet innehåller.
Har du några såna där ord till såna där tillfällen? Och vad är de, i sådana fall? Do Tell!
28.5.10
Förnuft och känsla
Det är en märklig sak med den europeiska historien. Den, om någon, har med brutal överdrift försökt påvisa att pathos ibland är det största logos, att känsla ibland har större logisk giltighet än logiken själv.
Jag vet inte om det går att kalla dess misslyckande att göra just detta för ett tankefel.
Det är mest bara sorgligt.
Jag vet inte om det går att kalla dess misslyckande att göra just detta för ett tankefel.
Det är mest bara sorgligt.
22.5.10
Ord, saker och ting
Det finns olika former av abstraktioner, och olika nivåer av det. Eller, kanske, rättare, olika nivåer av alienation inför det uppenbara. Den minst invecklade formen av av abstraktion/alienation är att titta på något och ta det för givet. Därefter kommer att skilja detta något från självet - jag är jag, det är det, och sällan mötas vi tu. Därefter kommer att sätta ord på detta något, och det är då som märkliga ting börjar hända.
Helt plötsligt utökas relationen mellan du och det till en relation mellan du, det och ordet, och helt plötsligt uppstår möjligheten att saker och ting inte stämmer överens mellan ord och ting. Helt plötsligt går det att bilda uppfattningar kring vad ett ords innebörd är, som kanske eller kanske inte överensstämmer med det ting det är satt att beteckna. Eller så kanske ordet i sig blir ett ting, som det krävs andra ord för att beteckna -
Som synes så blir det väldigt komplicerat, väldigt fort. Ett väldigt vanligt tankefel är att försöka förenkla relationen mellan subjekt, ord och ting på ett sådant sätt att relationen blir väldigt rättfram. Den mest brutala formen av detta är förstås att hävda att var sak har sin plats och sitt ord, och därmed basta.
Nu ska vi inte begrava oss i exakt hur komplicerat det hela kan bli, men jag vill ändå ge en fingervisning. Tänk till exempel på ordet sex. Vilket är dess ting? Och vad är dess subjekt? Och hur ser relationen mellan ord, ting och subjekt ut?
Visst är det märkligt hur kort tid det tar innan insikten om att det krävs en hel massa andra ord för att ens få grepp om situationen - infinner sig? -
Helt plötsligt utökas relationen mellan du och det till en relation mellan du, det och ordet, och helt plötsligt uppstår möjligheten att saker och ting inte stämmer överens mellan ord och ting. Helt plötsligt går det att bilda uppfattningar kring vad ett ords innebörd är, som kanske eller kanske inte överensstämmer med det ting det är satt att beteckna. Eller så kanske ordet i sig blir ett ting, som det krävs andra ord för att beteckna -
Som synes så blir det väldigt komplicerat, väldigt fort. Ett väldigt vanligt tankefel är att försöka förenkla relationen mellan subjekt, ord och ting på ett sådant sätt att relationen blir väldigt rättfram. Den mest brutala formen av detta är förstås att hävda att var sak har sin plats och sitt ord, och därmed basta.
Nu ska vi inte begrava oss i exakt hur komplicerat det hela kan bli, men jag vill ändå ge en fingervisning. Tänk till exempel på ordet sex. Vilket är dess ting? Och vad är dess subjekt? Och hur ser relationen mellan ord, ting och subjekt ut?
Visst är det märkligt hur kort tid det tar innan insikten om att det krävs en hel massa andra ord för att ens få grepp om situationen - infinner sig? -
8.5.10
Upptäckande och uppfinnande
En av de klurigaste sakerna med matematik är inte att räkna ut långa algebraiska ramsor, utan att försöka lura ut ifall det matematiska systemet uppfinns eller upptäcks. Å ena sidan uppfinns det nya bevis och metoder hela tiden; å andra sidan är hela matematiken som sådan byggd på vissa logiska grundpremisser, och måste därför se ut på ett visst sätt vare sig vi tar reda på det eller inte.
Det luriga i det hela ligger i att idéer - när de väl har formulerats - har en objektiv existens utanför våra individuella medvetanden, vilket gör att de kan utforskas på samma sätt som till exempel ett landskap. En kan komma på besök, vandra omkring lite i de olika delarna av tankens vrår och skrymslen, för att sedan gå hem igen. De finns där vare sig vi vet om dem eller inte, och ser likadana ut när vi än kommer på besök.
För matematikens del grundar sig detta i de enkla regler som redan de gamla grekerna - eller, rättare, deras ännu äldre föregångare - formulerade. Ett plus ett är två, ett plus två är tre, tre gånger fyra är tolv. Det kanske verkar enkelt när det uttrycks i all korthet, men utifrån de enkla reglerna om plus, minus, multiplikation och division så följer en hel drös andra regler och logiska slutsatser som de flesta av oss kommer ihåg att ha hört talas om på de lite träigare mattelektionerna. Pythagoras sats är, exempelvis, en logisk följd av dessa regler, och kunde inte sett ut på något annat sätt - men den är inte uppenbar för den som först lär sig gånger och division.
Nu är frågan - upptäcktes eller uppfanns Pyttans sats? Å ena sidan är den en logisk följd av de grundregler som matematiken vilar på, och bara väntade på att någon skulle hitta den; å andra sida var någon tvungen att aktivt tänka ut, formulera och i någon mån designa denna sats så att den blev pedagogiskt tillgänglig för det stora flertalet. Å ena sidan finns den av logisk nödvändighet; å andra sidan finns den inte förrän någon berättar för världen om den.
Ironiskt nog blir det lite lättare att räkna algebra med denna tankegång i bakhuvudet. Men det är en annan upptäckt, som får göras en annan gång. -
Det luriga i det hela ligger i att idéer - när de väl har formulerats - har en objektiv existens utanför våra individuella medvetanden, vilket gör att de kan utforskas på samma sätt som till exempel ett landskap. En kan komma på besök, vandra omkring lite i de olika delarna av tankens vrår och skrymslen, för att sedan gå hem igen. De finns där vare sig vi vet om dem eller inte, och ser likadana ut när vi än kommer på besök.
För matematikens del grundar sig detta i de enkla regler som redan de gamla grekerna - eller, rättare, deras ännu äldre föregångare - formulerade. Ett plus ett är två, ett plus två är tre, tre gånger fyra är tolv. Det kanske verkar enkelt när det uttrycks i all korthet, men utifrån de enkla reglerna om plus, minus, multiplikation och division så följer en hel drös andra regler och logiska slutsatser som de flesta av oss kommer ihåg att ha hört talas om på de lite träigare mattelektionerna. Pythagoras sats är, exempelvis, en logisk följd av dessa regler, och kunde inte sett ut på något annat sätt - men den är inte uppenbar för den som först lär sig gånger och division.
Nu är frågan - upptäcktes eller uppfanns Pyttans sats? Å ena sidan är den en logisk följd av de grundregler som matematiken vilar på, och bara väntade på att någon skulle hitta den; å andra sida var någon tvungen att aktivt tänka ut, formulera och i någon mån designa denna sats så att den blev pedagogiskt tillgänglig för det stora flertalet. Å ena sidan finns den av logisk nödvändighet; å andra sidan finns den inte förrän någon berättar för världen om den.
Ironiskt nog blir det lite lättare att räkna algebra med denna tankegång i bakhuvudet. Men det är en annan upptäckt, som får göras en annan gång. -
27.4.10
Positiv och negativ förändring
Jag har länge gått omkring och funderat på det här med förändring. Förändring är, om vi ska göra en minimal definition av det hela, att först vara någonting och sedan över tid börja bli någonting annat. En sak som förändras går alltså från att vara någonting till att vara någonting annat.
Detta kallar jag positiv förändring. Inte nödvändigtvis för att det rör sig i en positiv riktning, utan för att det rör sig ett positivt antal enheter i riktning mot någonting annat. Det spelar ingen roll vad det rör sig mot - att det rör sig mot något är tillräcklig förändring för att vara en positiv förändring. Precis som det inte spelar någon roll i vilken riktning en rör sig när en räknar hur många meter en rört sig - oavsett vilket håll en förflyttar sig så har en rört sig ett visst antal meter åt det hållet.
Att någonting blir mer likt någonting annat är dock bara en sak, om än väldigt många riktningar. Vad blir det då om någonting förändras på ett sådant sätt att det blir mindre likt allting annat samtidigt, dvs förändras på ett sådant sätt att det inte rör sig i riktning mot någonting annat? Det blir alltså mindre likt allting annat samtidigt, men det förändras fortfarande.
Jag brukar kalla detta negativ förändring, och detta är generellt sett svårt att sätta fingret på. Liknelsen med metrarna fungerar liksom inte, eftersom det är svårt att tänka sig minus en meter - men ändå går det att tänka sig någonting som förändras på ett sådant sätt att det mer och mer börjar likna sig självt. Det rör sig med andra ord mot någonting annat, börjar inte likna någonting annat, men det förändras fortfarande.
Positiv förändring är alltså att någonting blir mer likt någonting annat, ospecifierat vad; negativ förändring är alltså att någonting blir mindre likt allting annat, rent generellt.
Nu kanske ni undrar - vad är poängen?
Den gömmer sig i att detta är en filosofisk övning, dvs ett tänjande av verkligheten med hjälp av begrepp för tänjandets egen skull. Det är inte ett försök att påverka eller förändra någonting i riktning mot någonting särskilt, utan snarare ett försök att förändra världen så att den blir mer lik sig själv - ett försök att ställa sig minus en meter längre bort från den. -
Detta kallar jag positiv förändring. Inte nödvändigtvis för att det rör sig i en positiv riktning, utan för att det rör sig ett positivt antal enheter i riktning mot någonting annat. Det spelar ingen roll vad det rör sig mot - att det rör sig mot något är tillräcklig förändring för att vara en positiv förändring. Precis som det inte spelar någon roll i vilken riktning en rör sig när en räknar hur många meter en rört sig - oavsett vilket håll en förflyttar sig så har en rört sig ett visst antal meter åt det hållet.
Att någonting blir mer likt någonting annat är dock bara en sak, om än väldigt många riktningar. Vad blir det då om någonting förändras på ett sådant sätt att det blir mindre likt allting annat samtidigt, dvs förändras på ett sådant sätt att det inte rör sig i riktning mot någonting annat? Det blir alltså mindre likt allting annat samtidigt, men det förändras fortfarande.
Jag brukar kalla detta negativ förändring, och detta är generellt sett svårt att sätta fingret på. Liknelsen med metrarna fungerar liksom inte, eftersom det är svårt att tänka sig minus en meter - men ändå går det att tänka sig någonting som förändras på ett sådant sätt att det mer och mer börjar likna sig självt. Det rör sig med andra ord mot någonting annat, börjar inte likna någonting annat, men det förändras fortfarande.
Positiv förändring är alltså att någonting blir mer likt någonting annat, ospecifierat vad; negativ förändring är alltså att någonting blir mindre likt allting annat, rent generellt.
Nu kanske ni undrar - vad är poängen?
Den gömmer sig i att detta är en filosofisk övning, dvs ett tänjande av verkligheten med hjälp av begrepp för tänjandets egen skull. Det är inte ett försök att påverka eller förändra någonting i riktning mot någonting särskilt, utan snarare ett försök att förändra världen så att den blir mer lik sig själv - ett försök att ställa sig minus en meter längre bort från den. -
26.4.10
I all korthet, del XLIV
Okay, nu är det som så att vi har två personer här som säger sig vara Jesus.
Hmm.
Minst en av dem ljuger.
Hmm.
Minst en av dem ljuger.
23.4.10
Tystnad
Folk har så märkliga tankar kring tystnad. Eller, rättare, de reagerar så märkligt. De tolkar in så långtgående nyanser och detaljer i allt det där en inte säger att det är svårt att skilja det sagda från det osagda. Till sist så har en - genom att inte säga något - sagt allt som behöver sägas, och därefter sägs ungefär ingenting.
Det är ett märkligt fenomen, det där. Håller ni inte med?
Det är ett märkligt fenomen, det där. Håller ni inte med?
13.4.10
Begränsningar
Jag fascineras alltid av att saker och ting är som de är. Varför råkade de bygga det här huset så att väggen är just här i stället för en liten bit däråt? Hade det inte funnits mer plats inomhus om de bara hade tänkt lite större? Varför byggde de egentligen så smått, när det bevisligen finns plats över för att expandera? Vad orsakade denna begränsning?
För alla saker som är på ett visst sätt så har någon, någonstans, bestämt att gränsen ska gå precis just där. Gränsen mellan att vara milt alkoholpåverkad och att vara tillräckligt full för att begå en rattfylla med minsta möjliga marginal är en konstruerad gräns; gränsen mellan länder är konstruerad; gränsen mellan vad som är och vad som skulle kunna vara är ständigt närvarande men också ständigt försvinnande. Varje gång någon bestämmer sig för att en gräns ska gå där, precis där, så försvinner en möjlighet till förmån för en verklighet. Framtiden är oändlig, men varje beslut är en begränsning av den.
Tänk så mycket som hade varit annorlunda om en enda människa lagt en enda gräns annorlunda för hundra år sedan. Eller femtio - om de hade beslutat att lägga Berlinmuren några meter mer åt det ena eller det andra hållet.
Samtiden är inte som den är med nödvändighet. Brevet må alltid nå sin mottagare, men det är samtidigt ett något begränsat sätt att se på världen. -
För alla saker som är på ett visst sätt så har någon, någonstans, bestämt att gränsen ska gå precis just där. Gränsen mellan att vara milt alkoholpåverkad och att vara tillräckligt full för att begå en rattfylla med minsta möjliga marginal är en konstruerad gräns; gränsen mellan länder är konstruerad; gränsen mellan vad som är och vad som skulle kunna vara är ständigt närvarande men också ständigt försvinnande. Varje gång någon bestämmer sig för att en gräns ska gå där, precis där, så försvinner en möjlighet till förmån för en verklighet. Framtiden är oändlig, men varje beslut är en begränsning av den.
Tänk så mycket som hade varit annorlunda om en enda människa lagt en enda gräns annorlunda för hundra år sedan. Eller femtio - om de hade beslutat att lägga Berlinmuren några meter mer åt det ena eller det andra hållet.
Samtiden är inte som den är med nödvändighet. Brevet må alltid nå sin mottagare, men det är samtidigt ett något begränsat sätt att se på världen. -
6.4.10
Let's talk about sex, baby
Det är väl känt och brutalt etablerat att vilket ord som helst kan användas som kodord, omskrivning eller försköning för aktiviteten att ha sex. Det spelar ingen roll vilket ord det är - så länge det tillhör en ordklass så går det att använda. Språket tycks inte vilja tillåta några som helst undantag på det här området - inte ens konjunktiven kommer undan.
Det här med att tala om sex blir därför en smula konfyst. Alla formuleringar fungerar som beskrivande metaforer, och det är närmast omöjligt att inte tala om det när samtalsämnet väl kommit upp. Ta bara en till synes oskyldig formulering så som "vi drack te i morse" och se tendensen. Eller meningen: "åklagaren lade fram fallet för domaren". De kanske tycks vara relativt barnvänliga meningar till en början, men nu när vi väl har kommit in i stämningen så går det oerhört fort att konstruera något slags sammanhang där de är allt annat än just det.
Frågan är - är det ett tankefel, eller ett uttryck för människans obändliga behov av att ge uttryck för sitt begär?
Det här med att tala om sex blir därför en smula konfyst. Alla formuleringar fungerar som beskrivande metaforer, och det är närmast omöjligt att inte tala om det när samtalsämnet väl kommit upp. Ta bara en till synes oskyldig formulering så som "vi drack te i morse" och se tendensen. Eller meningen: "åklagaren lade fram fallet för domaren". De kanske tycks vara relativt barnvänliga meningar till en början, men nu när vi väl har kommit in i stämningen så går det oerhört fort att konstruera något slags sammanhang där de är allt annat än just det.
Frågan är - är det ett tankefel, eller ett uttryck för människans obändliga behov av att ge uttryck för sitt begär?
3.4.10
Panta rei
En sak som många tycks vilja glömma men som livet gång på gång på gång på gång envisas med att påminna oss om är att ingenting varar för evigt. Inget. Våra prestationer, våra misslyckanden, våra högsta lyckorus, våra lägsta deppsjunk, våra kärlekar, våra fiendeskaper, våra insikter, våra åsikter, våra ägodelar, vår rikedom, vår fattigdom, våra gärningar - inget består. Allting försvinner - allting flyter. Vi vet alla att till och med vi själva en dag kommer att trilla av pinn och kliva av scenen - allting försvinner.
Detta är både en praktisk och filosofisk fråga. Rent praktiskt ställer den till med vissa essentialistiska tankar om saker och ting - om saker och ting förändras och försvinner över tid, hur kan vi då hävda att saker och ting med nödvändighet är på vissa sätt i egenskap av att de alltid har varit så och alltid kommer så förbli? Att företräda eviga värden blir lite problematiskt när ens eviga värde har förändrats till oigenkännlighet inför ens levnads ögon.
Lite mer filosofiskt så tvingar det oss att ställa oss frågande till vad som är meningen med samma levnad. Ingenting vi gör kvarstår, och när döden träder in så är allt borta i ett svep. Inga om, inga men, inga pardoner - allt flyter iväg i ett metafysiskt intet, och det enda som kvarstår är flödet av saker som aldrig förblir.
Vi gör alla vårt bästa för att ignorera detta. Ändå sparkar världen oss dagligen på smalbenet med ett högljutt påpekande att saker och ting är fruktansvärt mycket bättre än vad vi är på aktivt ignorerande, och rullar vidare som om vi vore helt och fullt med på saken.
Frågan är vilket tankefel som är störst - att fortsätta låtsas ignorera detta, eller att sluta. -
Detta är både en praktisk och filosofisk fråga. Rent praktiskt ställer den till med vissa essentialistiska tankar om saker och ting - om saker och ting förändras och försvinner över tid, hur kan vi då hävda att saker och ting med nödvändighet är på vissa sätt i egenskap av att de alltid har varit så och alltid kommer så förbli? Att företräda eviga värden blir lite problematiskt när ens eviga värde har förändrats till oigenkännlighet inför ens levnads ögon.
Lite mer filosofiskt så tvingar det oss att ställa oss frågande till vad som är meningen med samma levnad. Ingenting vi gör kvarstår, och när döden träder in så är allt borta i ett svep. Inga om, inga men, inga pardoner - allt flyter iväg i ett metafysiskt intet, och det enda som kvarstår är flödet av saker som aldrig förblir.
Vi gör alla vårt bästa för att ignorera detta. Ändå sparkar världen oss dagligen på smalbenet med ett högljutt påpekande att saker och ting är fruktansvärt mycket bättre än vad vi är på aktivt ignorerande, och rullar vidare som om vi vore helt och fullt med på saken.
Frågan är vilket tankefel som är störst - att fortsätta låtsas ignorera detta, eller att sluta. -
30.3.10
Lyckliga slut
Det finns vissa saker som måste till för att en berättelse ska sluta lyckligt. Att avsluta en berättelse med orden "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" är förvisso ett slut på berättelsen, men det är också ett sätt att säga rakt ut att det inte finns några fler berättelser med de inblandade karaktärerna, och ett sådant slut är allt annat än lyckligt. För åhörarna, alltså.
Ett av de mer arketypiska lyckliga sluten är förstås cowboyen som rider in i solnedgången. Det ser inte bara snyggt ut på film (även om mången öm moder nog tänkt tanken att det faktiskt blir väldigt kallt i öknen på mattem, och att hen har lite för lite kläder på sig för en sådan resa) - det är dessutom ett indirekt löfte om att vår hjälte en gång kommer att rida in i en annan stad igen, i en annan berättelse. Berättelser med lyckliga slut är en smula självgenererande - de kan bara sluta lyckligt om åhörarna tänker att de ännu inte hört allt, och det enda sättet att se till så att denna känsla av att det finns en liten ohörd del av berättelsen kvar där ute är att låta dem sluta på ett väldigt obestämt vis.
De lyckligaste sluten är med andra ord de som antyder att berättelsen fortsätter även efter att berättandet är slut, och att det rent teoretiskt är möjligt att besöka karaktärerna igen i nästa äventyr. Eller, mer konkret, som antyder att den underbara läs-, lyssnar- eller tittarupplevelse du just genomlevt en dag kommer att fortsätta, och att det bara är att övertyga berättaren om att ha tillräckligt med tid över för att hinna berätta fortsättningen.
Ty berättelser handlar mer om sin form än om eventuellt innehåll - det som gör en berättelse värd att lyssna till är att den är underhållande, och med rätt framställning så blir även de mest vardagliga av skeden underhållande att få återberättade fös sig.
Så, för att avsluta detta inlägg, så ses vi igen i morgon, vid samma tid, samma kanal, om än inte nödvändigtvis med samma författare. -
Ett av de mer arketypiska lyckliga sluten är förstås cowboyen som rider in i solnedgången. Det ser inte bara snyggt ut på film (även om mången öm moder nog tänkt tanken att det faktiskt blir väldigt kallt i öknen på mattem, och att hen har lite för lite kläder på sig för en sådan resa) - det är dessutom ett indirekt löfte om att vår hjälte en gång kommer att rida in i en annan stad igen, i en annan berättelse. Berättelser med lyckliga slut är en smula självgenererande - de kan bara sluta lyckligt om åhörarna tänker att de ännu inte hört allt, och det enda sättet att se till så att denna känsla av att det finns en liten ohörd del av berättelsen kvar där ute är att låta dem sluta på ett väldigt obestämt vis.
De lyckligaste sluten är med andra ord de som antyder att berättelsen fortsätter även efter att berättandet är slut, och att det rent teoretiskt är möjligt att besöka karaktärerna igen i nästa äventyr. Eller, mer konkret, som antyder att den underbara läs-, lyssnar- eller tittarupplevelse du just genomlevt en dag kommer att fortsätta, och att det bara är att övertyga berättaren om att ha tillräckligt med tid över för att hinna berätta fortsättningen.
Ty berättelser handlar mer om sin form än om eventuellt innehåll - det som gör en berättelse värd att lyssna till är att den är underhållande, och med rätt framställning så blir även de mest vardagliga av skeden underhållande att få återberättade fös sig.
Så, för att avsluta detta inlägg, så ses vi igen i morgon, vid samma tid, samma kanal, om än inte nödvändigtvis med samma författare. -
19.3.10
Kattägd? Självklart!
Att vara djurägare är ganska speciellt och det innebär en hel del saker som en först kanske inte räknar med. Att vara kattägare, eller snarare kattägd, liknar framförallt ingenting annat.
För det första så är det just det: Du äger inte din katt, den äger dig och den gör det lika självklart som den sover, äter och andas - inte för att den vill eller kan, utan för att det faller sig självklart för den. Alla kattägare vet detta. Kattens förmåga att claim:a ett utrymme, en sak, eller i det här fallet, en människa är pinsamt uppenbart för den som har tagit sig lite tid att studera denna fyrfotade varelse. Man behöver inte forska jättemycket -det räcker med att kasta en blick på den ett par sekunder. En katt äger ett rum och allt däri i samma stund den sätter ner tassen över tröskeln. Det ligger i dess natur och det finns inget du kan göra för att ändra på det. Du kan skapa dig själv illusionen av att ha makt och kontroll över din katt, men det leder föga någonstans i verkligheten. Kattens beteende kommer inte att bli mindre självklart bara för att du tror att du bestämmer. Har du någonsin försökt banna en katt på samma sätt som du skulle banna en hund? Då vet du att det knappast ger något önskat resultat. Katten fnyser åt sådana banala försök. Den vet att den är värdig. Den är ingen hund som man kan behandla hur som helst. Dessutom, en katt är aldrig olydig då det inte finns någon för den att lyda, och den gör aldrig någonting för att jävlas, den gör bara det som faller den självklart att göra för stunden och det finns inte någon som helst anledning att ifrågasätta dess beteende.
Det är mycket som faller sig självklart för katten... Faktum är att allt faller sig självklart för katten. Till och med när den tvekar eller misslyckas så gör den det med en uppenbar självklarhet. Om du upplever att din katt misslyckas med något så är det enbart för att du har missat hela poängen. En katt misslyckas inte om det inte är självklart för den att misslyckas just då, just där. Det finns inget oklart över ett kattbeteende. Den är det den är för att den är det och om det från din sida råder tveksamheter eller oklarheter så är det för att du inte har lyckats förstå dess storhet, och det faller sig precis lika naturligt och självklart för den att öppet visa sitt förakt mot din ignorans och okunskap genom att vända ryggen till och tvätta sig nonchalant. Det är inte ett översittarbeteende -det är en kosmisk lag. Om en kruka faller ner och går sönder när katten hoppar upp i fönstret så är det inte på något sätt för att hoppet var klumpigt utfört och att den oavsiktligt råkade stöta till den på vägen upp. Nej, det var helt enkelt den krukans tur, kosmos hade bestämt det så. Dessutom, om människor är så korkade att de placerar sina värdefulla krukor på uppenbara kattplatser så är det faktiskt deras eget fel. En katt är aldrig felplacerad. Den är precis där den ska vara när den ska vara där.
Att vara kattägd innebär att det mesta i ditt hem förvandlas till förbrukningsvaror, speciellt sådana saker som krukor och prydnadsföremål. Ni måste förstå att en katt aldrig har sönder någonting. Den kan inte rå för att det står saker i dess väg. Och skulle du finna att din katt har gjort det till en sport att avsiktligt putta ner saker på golvet, så är det ditt eget fel om du har placerat ut saker som går sönder då de faller från en hög höjd. Är det inte självklart?
Något annat som gör det så speciellt att vara kattägd är det underbara kurrande läte som katten ger ifrån sig när helst den känner sig lite extra mysig och kärleksfull. -Eller i kattungars fall- så fort man pratar med dem, rör vid dem eller råkar befinna sig i samma rum som dem. Det är det här ljudet som får oss att acceptera och ha överseende med resten av kattens beteende. Inte så att vi hade något val till att börja med, men vi tenderar att inbilla oss det. "Om du inte vore så söt så skulle jag kasta ut dig med huvudet före, kattskrälle!". Yeah right. As if. Katten sneglar på dig med sina stora själsslukande ögon och tvättar sig förstrött, alternativt leker med dammråttorna under soffan tills ett mer självklart tillfälle att visa upp sin uppenbara överlägsenhet dyker upp, t.ex när du sover. Hoppsan, hade du ställt en kruka där? Vad tråkigt! Att du inte tänkte på det! Förresten är jag hungrig, om du ändå är uppe och vandrar kan du ju fylla på matskålen. Och vattenskålen. Och tömma lådan. Och klia mig på magen. Oj, där gick en kruka till, vad sa vi nu? Mat?
Och vi sopar på. Och vi matar på. Och vi kliar magar, och närhelst det där lilla kurrande lätet letar sig upp ur den lilla strupen så smälter vi som smör. "Naaaw! Den är sååå söööt!"
Need I say more?
För det första så är det just det: Du äger inte din katt, den äger dig och den gör det lika självklart som den sover, äter och andas - inte för att den vill eller kan, utan för att det faller sig självklart för den. Alla kattägare vet detta. Kattens förmåga att claim:a ett utrymme, en sak, eller i det här fallet, en människa är pinsamt uppenbart för den som har tagit sig lite tid att studera denna fyrfotade varelse. Man behöver inte forska jättemycket -det räcker med att kasta en blick på den ett par sekunder. En katt äger ett rum och allt däri i samma stund den sätter ner tassen över tröskeln. Det ligger i dess natur och det finns inget du kan göra för att ändra på det. Du kan skapa dig själv illusionen av att ha makt och kontroll över din katt, men det leder föga någonstans i verkligheten. Kattens beteende kommer inte att bli mindre självklart bara för att du tror att du bestämmer. Har du någonsin försökt banna en katt på samma sätt som du skulle banna en hund? Då vet du att det knappast ger något önskat resultat. Katten fnyser åt sådana banala försök. Den vet att den är värdig. Den är ingen hund som man kan behandla hur som helst. Dessutom, en katt är aldrig olydig då det inte finns någon för den att lyda, och den gör aldrig någonting för att jävlas, den gör bara det som faller den självklart att göra för stunden och det finns inte någon som helst anledning att ifrågasätta dess beteende.
Det är mycket som faller sig självklart för katten... Faktum är att allt faller sig självklart för katten. Till och med när den tvekar eller misslyckas så gör den det med en uppenbar självklarhet. Om du upplever att din katt misslyckas med något så är det enbart för att du har missat hela poängen. En katt misslyckas inte om det inte är självklart för den att misslyckas just då, just där. Det finns inget oklart över ett kattbeteende. Den är det den är för att den är det och om det från din sida råder tveksamheter eller oklarheter så är det för att du inte har lyckats förstå dess storhet, och det faller sig precis lika naturligt och självklart för den att öppet visa sitt förakt mot din ignorans och okunskap genom att vända ryggen till och tvätta sig nonchalant. Det är inte ett översittarbeteende -det är en kosmisk lag. Om en kruka faller ner och går sönder när katten hoppar upp i fönstret så är det inte på något sätt för att hoppet var klumpigt utfört och att den oavsiktligt råkade stöta till den på vägen upp. Nej, det var helt enkelt den krukans tur, kosmos hade bestämt det så. Dessutom, om människor är så korkade att de placerar sina värdefulla krukor på uppenbara kattplatser så är det faktiskt deras eget fel. En katt är aldrig felplacerad. Den är precis där den ska vara när den ska vara där.
Att vara kattägd innebär att det mesta i ditt hem förvandlas till förbrukningsvaror, speciellt sådana saker som krukor och prydnadsföremål. Ni måste förstå att en katt aldrig har sönder någonting. Den kan inte rå för att det står saker i dess väg. Och skulle du finna att din katt har gjort det till en sport att avsiktligt putta ner saker på golvet, så är det ditt eget fel om du har placerat ut saker som går sönder då de faller från en hög höjd. Är det inte självklart?
Något annat som gör det så speciellt att vara kattägd är det underbara kurrande läte som katten ger ifrån sig när helst den känner sig lite extra mysig och kärleksfull. -Eller i kattungars fall- så fort man pratar med dem, rör vid dem eller råkar befinna sig i samma rum som dem. Det är det här ljudet som får oss att acceptera och ha överseende med resten av kattens beteende. Inte så att vi hade något val till att börja med, men vi tenderar att inbilla oss det. "Om du inte vore så söt så skulle jag kasta ut dig med huvudet före, kattskrälle!". Yeah right. As if. Katten sneglar på dig med sina stora själsslukande ögon och tvättar sig förstrött, alternativt leker med dammråttorna under soffan tills ett mer självklart tillfälle att visa upp sin uppenbara överlägsenhet dyker upp, t.ex när du sover. Hoppsan, hade du ställt en kruka där? Vad tråkigt! Att du inte tänkte på det! Förresten är jag hungrig, om du ändå är uppe och vandrar kan du ju fylla på matskålen. Och vattenskålen. Och tömma lådan. Och klia mig på magen. Oj, där gick en kruka till, vad sa vi nu? Mat?
Och vi sopar på. Och vi matar på. Och vi kliar magar, och närhelst det där lilla kurrande lätet letar sig upp ur den lilla strupen så smälter vi som smör. "Naaaw! Den är sååå söööt!"
Need I say more?
17.3.10
Att inte orka
Tänk vad mycket lättare det är att sluta med något som man gör vanemässigt än att börja med det igen.
Blogga till exempel. Tiden eller orken eller idéerna räcker inte och en kort paus blir en lång för att till slut utveckla sig till en fullständig black-out - mörkläggning som i London vintern 40-41.
Det kluriga är när man inser att man måste glänta på dörren och släppa in ljuset igen, återuppta vanan, bryta sig in det igen. För då tror man att det där första man gör efter pausen måste vara så utomjordiskt bra och viktigt för att kompensera för alla uteblivna tankar och ord. Högre och högre skruvar man upp sina egna förväntningar och pretentioner tills de är omöjliga att uppnå.
Alltså kan man inte börja igen.
Tills en dag när man bara skriver något inte särskilt förnämligt om något förhållandevis perifert och är igång igen.
Och ändå tror folk att vi människor är rationella varelser ...
Blogga till exempel. Tiden eller orken eller idéerna räcker inte och en kort paus blir en lång för att till slut utveckla sig till en fullständig black-out - mörkläggning som i London vintern 40-41.
Det kluriga är när man inser att man måste glänta på dörren och släppa in ljuset igen, återuppta vanan, bryta sig in det igen. För då tror man att det där första man gör efter pausen måste vara så utomjordiskt bra och viktigt för att kompensera för alla uteblivna tankar och ord. Högre och högre skruvar man upp sina egna förväntningar och pretentioner tills de är omöjliga att uppnå.
Alltså kan man inte börja igen.
Tills en dag när man bara skriver något inte särskilt förnämligt om något förhållandevis perifert och är igång igen.
Och ändå tror folk att vi människor är rationella varelser ...
16.3.10
I all Mikuhet III
Jag vill inte skriva något, för jag vill inte att någon skall sluta följa mig på grund av det jag skrev.
Ovanstående rad är ett exempel på ett tankefail.
Mikusagi
Ovanstående rad är ett exempel på ett tankefail.
Mikusagi
14.3.10
Saker som är
Det finns ett stort antal saker i världen som vi går omkring och tar för givna som helt naturliga och självklara, men som egentligen är rätt märkliga. Ta till exempel alfabetet, som inte är konstruerat efter vare sig rim eller reson. Varför ska det nödvändigtvis börja på "a", och varför följer "b" med automatik på detta? Det ter sig naturligt för oss att rabbla upp bokstäverna i en viss ordning - abcde - och vi hittar saker rätt snabbt när vi ska leta efter dem i en lista sorterad i bokstavsordning, men det finns ändå ingen direkt koppling mellan dem. Ordningen bara finns, rent generellt, utan att någon egentligen lyckats förklara varför.
Väldigt mycket i vår vardag är på det här viset - godtyckligt sammanfogade i en viss ordning eller på vissa sätt som över tid har kommit att bli lika självklara som att himmelen är blå, att vatten är vått eller att sovmornar för korta oavsett hur långa de är. Att de är godtyckliga förtar inte deras självklarhet, men det får en ändå att undra - tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om det hade varit bdeca i stället för abcde? Tänk hur många små händelser som baserar sig på att alfabetet ser ut på ett visst sätt hade varit annorlunda! Tänk på hur många små saker i våra liv som vi tar för givna som hade kunnat vara på ett annat sätt.
Min tro är att allt som är hade kunnat vara annorlunda.
Tror jag fel?
Väldigt mycket i vår vardag är på det här viset - godtyckligt sammanfogade i en viss ordning eller på vissa sätt som över tid har kommit att bli lika självklara som att himmelen är blå, att vatten är vått eller att sovmornar för korta oavsett hur långa de är. Att de är godtyckliga förtar inte deras självklarhet, men det får en ändå att undra - tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om det hade varit bdeca i stället för abcde? Tänk hur många små händelser som baserar sig på att alfabetet ser ut på ett visst sätt hade varit annorlunda! Tänk på hur många små saker i våra liv som vi tar för givna som hade kunnat vara på ett annat sätt.
Min tro är att allt som är hade kunnat vara annorlunda.
Tror jag fel?
12.3.10
Tolkning och rimlighet
Back in the days så var hiphop rätt bra, egentligen. Inte bara rent rytmiskt och poetiskt, utan även på så vis att det var en möjlighet för många att ge uttryck för den känsla av vanmakt och social alienation som de kände att det senmoderna kapitalistiska projektet kastat in dem i utan att de egentligen hunnit förstå att det hände. Det gick att känna att det hela kom direkt ur djupet av ett kollektivt hjärta som i all bortglömdhet fortsatt att slå. Det var en uttrycksform för de utan röst och en socialisationsform för de som saknade legitima platser för diskurs kring det offentliga. Det var, med andra ord, en guldgruva ur musikaliskt, socialt och akademiskt perspektiv.
Särskilt ur det senare perspektivet stod det mycket att finna. Än idag finns det ett otal hermeneutiker som formligen begraver sig i de tidigaste och starkaste rösternas för sin samtids ovanliga lyrik, och än idag finner många som egentligen inte känner sig hemma på universiteten stöd i de betryggande rösterna från förr om att de duger även om överheten ständigt försöker antyda någonting annat. De kanske är först i familjen att vandra mot en examen, men de är inte först att vandra från kvarteret, och med sådana förebilder går allt.
Det är med andra ord rimligt att påstå att det finns en god grund att tolka detta uttryck från. Det kanske inte alltid är möjligt att till fullo förstå alla aspekter och nyanser, men det finns ständigt nya vägar framåt på vägen mot en förklaring - och, om möjligt, en annan förståelse av saker i andra delar av tillvaron i ljuset av dessa förklaringar. Det spelar ingen större roll exakt varifrån lyssnaren kommer - det finns alltid någon slags guldkorn att utvinna ur dessa konstverk.
Mer samtida hiphop, däremot, är lite mindre rimlig att tolka. Det är nästan frestande att säga att varje försök till tolkning per definition bringar in mer material i analysen än vad som stod att finna i analysföremålet som sådant. Det skulle kunna sägas vara en slags verbal/semantisk motsvarighet till konstvärldens minimalism, med den enda skillnaden att där konstnärerna aktivt försökte använda så lite som möjligt för att tänja på gränserna för vad som kunde utsägas, så - well, som sagt så infinner sig övertolkningarna redan innan analysen ens börjat när det gäller vår kontemporära hiphop.
Now, det går förstås inte att dra saker över kammar och hävda att allt efter någon viss tidpunkt per automatik är sämre än det som kom före denna. Men det finns onekligen långt fler exempel på den semantiskt minimalistiska hiphopen i dagsläget än det fanns för exempelvis tjugo-trettio år sedan. Någonting märkligt har inträffat på sistone, och jag tror inte det är helt svårt att hitta exempel på vad detta någonting är. Vi kanske inte kan sätta fingret exakt på hur, när eller varför det hela inträffade, men vi kan nog alla komma överens om att det, utan pardon, inträffade.
Jag vidhåller att världen inte bara är större än vi tror, utan att den även är större än vi kan tro, och att en rimlig tolkning av samtiden är att många helt enkelt kastat in den metafysiska handduken och gett upp inför obegripligheten. Och kan inte låta bli att ställa frågan om det ett tankefel att säga att surrealismen, i någon mening, vann med minimalismens medel? -
Särskilt ur det senare perspektivet stod det mycket att finna. Än idag finns det ett otal hermeneutiker som formligen begraver sig i de tidigaste och starkaste rösternas för sin samtids ovanliga lyrik, och än idag finner många som egentligen inte känner sig hemma på universiteten stöd i de betryggande rösterna från förr om att de duger även om överheten ständigt försöker antyda någonting annat. De kanske är först i familjen att vandra mot en examen, men de är inte först att vandra från kvarteret, och med sådana förebilder går allt.
Det är med andra ord rimligt att påstå att det finns en god grund att tolka detta uttryck från. Det kanske inte alltid är möjligt att till fullo förstå alla aspekter och nyanser, men det finns ständigt nya vägar framåt på vägen mot en förklaring - och, om möjligt, en annan förståelse av saker i andra delar av tillvaron i ljuset av dessa förklaringar. Det spelar ingen större roll exakt varifrån lyssnaren kommer - det finns alltid någon slags guldkorn att utvinna ur dessa konstverk.
Mer samtida hiphop, däremot, är lite mindre rimlig att tolka. Det är nästan frestande att säga att varje försök till tolkning per definition bringar in mer material i analysen än vad som stod att finna i analysföremålet som sådant. Det skulle kunna sägas vara en slags verbal/semantisk motsvarighet till konstvärldens minimalism, med den enda skillnaden att där konstnärerna aktivt försökte använda så lite som möjligt för att tänja på gränserna för vad som kunde utsägas, så - well, som sagt så infinner sig övertolkningarna redan innan analysen ens börjat när det gäller vår kontemporära hiphop.
Now, det går förstås inte att dra saker över kammar och hävda att allt efter någon viss tidpunkt per automatik är sämre än det som kom före denna. Men det finns onekligen långt fler exempel på den semantiskt minimalistiska hiphopen i dagsläget än det fanns för exempelvis tjugo-trettio år sedan. Någonting märkligt har inträffat på sistone, och jag tror inte det är helt svårt att hitta exempel på vad detta någonting är. Vi kanske inte kan sätta fingret exakt på hur, när eller varför det hela inträffade, men vi kan nog alla komma överens om att det, utan pardon, inträffade.
Jag vidhåller att världen inte bara är större än vi tror, utan att den även är större än vi kan tro, och att en rimlig tolkning av samtiden är att många helt enkelt kastat in den metafysiska handduken och gett upp inför obegripligheten. Och kan inte låta bli att ställa frågan om det ett tankefel att säga att surrealismen, i någon mening, vann med minimalismens medel? -
1.3.10
Du hinner
Det finns få tillfällen i livet då en inte hinner göra saker, så som kristider och den där perioden strax efter en större naturkatastrof där allting är satt på undantag. Vanligtvis har en dock massor av tid till sitt förfogande, som en inte direkt använder till någonting särskilt men som ändå tycks försvinna på något vis.
Så som, säg, all den där tiden som läggs på att titta på teve. Eller på att idla framför ansiktsboken. Eller spela Tower Defense. Det finns vanligtvis långt mycket mer tid över än du tror. Och/eller vill erkänna.
Du hinner. Jag lovar.
Så som, säg, all den där tiden som läggs på att titta på teve. Eller på att idla framför ansiktsboken. Eller spela Tower Defense. Det finns vanligtvis långt mycket mer tid över än du tror. Och/eller vill erkänna.
Du hinner. Jag lovar.
23.2.10
I all korthet, del XLIII
Alltså, erbjudandet att ta tre och betala för två brukar rätt generellt vara ett rätt bra sådant, men just när det gäller skor så tror jag att det är lite smått misslyckat, faktiskt.
18.2.10
Du är någon annan
Ibland är det svårt att tro sina ögon när en ser någonting som någon annan har gjort. Särskilt när detta är så skickligt, så snyggt och så fullständigt fullbordat att det nästan verkar vara någon slags magi inblandat. Men likväl måste en erkänna att beviset ligger inför ens blick, och att det en ser faktiskt finns, på riktigt. Kanske börjar en till och med tänka i banor av - så här bra kommer aldrig jag att bli.
Det finns för det mesta fog för den här tanken. Väldigt många människor vi kommer att träffa under vår levnads gång kommer att vara långt bättre på någonting än vad vi själva är eller någonsin kommer bli. Det ingår; det är en ofrånkomlig del av livet. Vi behöver inte vara bättre än alla vi känner på allt - det är tillåtet att luta sig tillbaka och säga att någon är långt bättre på något än en själv, och sedan beundra det denne gör.
För det mesta konfronteras vi bara med det utförda och den utförande när det hela väl är utfört. Det är ytterst sällan vi får bevittna själva utförandet medan det händer. Alla sömnlösa nätter, all prestationsångest, alla misslyckade försök, alla desperata improvisationer i sista minuten, alla de där tusen små sakerna som en egentligen inte ska göra men som likväl görs ändå. Inget av det där syns när allt väl är klart, och det som inte syns finns inte.
En av de saker vi tenderar att glömma bort är att vi är individer, och att andra inte vet lika mycket om oss som vi själva. När någon annan gör någonting snyggt så syns inte alla de fula detaljer denne tänker på när hen gör det, och det enda vi ser är det snygga som görs. När du gör någonting snyggt är du någon annan - för alla andra som ser det snygga du just gjorde. De ser inte alla de fel och brister du ser, utan tänker snarare - whoa, tänk om även jag en dag kunde bli så bra!
Ironiskt, inte sant?
Det finns för det mesta fog för den här tanken. Väldigt många människor vi kommer att träffa under vår levnads gång kommer att vara långt bättre på någonting än vad vi själva är eller någonsin kommer bli. Det ingår; det är en ofrånkomlig del av livet. Vi behöver inte vara bättre än alla vi känner på allt - det är tillåtet att luta sig tillbaka och säga att någon är långt bättre på något än en själv, och sedan beundra det denne gör.
För det mesta konfronteras vi bara med det utförda och den utförande när det hela väl är utfört. Det är ytterst sällan vi får bevittna själva utförandet medan det händer. Alla sömnlösa nätter, all prestationsångest, alla misslyckade försök, alla desperata improvisationer i sista minuten, alla de där tusen små sakerna som en egentligen inte ska göra men som likväl görs ändå. Inget av det där syns när allt väl är klart, och det som inte syns finns inte.
En av de saker vi tenderar att glömma bort är att vi är individer, och att andra inte vet lika mycket om oss som vi själva. När någon annan gör någonting snyggt så syns inte alla de fula detaljer denne tänker på när hen gör det, och det enda vi ser är det snygga som görs. När du gör någonting snyggt är du någon annan - för alla andra som ser det snygga du just gjorde. De ser inte alla de fel och brister du ser, utan tänker snarare - whoa, tänk om även jag en dag kunde bli så bra!
Ironiskt, inte sant?
15.2.10
Cyklistens fenomenologi 2
Ni kanske eller kanske inte minns del ett. Det gör inget, oavsett vad, för kontentan är att cyklister är psykotiska galningar på två hjul och att det är ett brutalt misstag att stå på cykelbanan. Och att världen i stort sett är en enda stor cykelbarna. Så stå inte på den.
Dessa mystiska människor, de så kallade cyklisterna, uppvisar ibland de mest märkliga av beteenden. Eftersom det tycks finnas en viss lucka i mina medmänniskors förståelse över dessa märkligheter, så tänkte jag härmed lista ett antal av dem, för den allmänna bildningens skull. I all korthet, med illustrativa och pedagogiska namn, utan antydan om systematik eller reson. Så att ni verkligen förstår hur våra medmänniskor cyklisterna tycker och tänker. Here goes.
Vägen är min: den här typen av cyklist tror att den är en bil. Now, cyklar är förvisso fordon och får framföras på allmänna vägar, precis som bilar, men till skillnad från bilar så infinner sig inte samma behov av att erkänna att det finns olika filer. Cyklister kan och har tillåtelse att vara en smula agnostiska kring dessa. Denna typ av cyklist är dock allt annat än gudfruktig, och placerar sig konsekvent i mitten av vägen på ett sådant sätt att det är omöjligt att åka vare sig om, förbi eller i kring. Vägen är, för att citera den inre monologen, min. [Denna typ ogillas av alla, inklusive andra cyklister. Du får massiva bonuspoäng om du utför den socialpedagogiska manövern på denne.]
Äntligen!: känslan av att ha legat bakom en fotgängare, joggare, långsammare traktor eller slöcyklist de senaste fem minutrarna, och sedan plötsligt få en möjlighet att ta sig förbi. En äkta cyklist nöjer sig inte med att i lugna former smyga förbi och sedan inta en lagom marchfart, utan här ska adrenalin och frustration pumpas ut. Farthindret ska tas förbi, och sedan gäller det att lägga detta så långt bakom sig så snart som möjligt. Aldrig igen ska en dylik tortyr behöva uthärdas!
Nä nu...: känslan av att ligga i lagom snabb fart och röra sig framåt, och helt okynnes bli förbikörd av en annan cyklist som kommer från ingenstans. Vissa skulle nöja sig med att konstatera att andra ibland är snabbare än en själv, men inte en cyklist inte. Nope. Här ska köras ikapp och köras om, så att hen verkligen lär sig att det inte går att köra om folk hur som helst. Mwaha!
Nämenvaffn: känslan av att ha kört om fartdåren i förra exemplet, bara för att se denne svänga av på ett obskyrt ställe och, till synes genom att bryta mot fysikens lagar, svänga ut framför en fem minuter senare från en extremt liten småväg som ingen civiliserad människa borde känna till. Och nu har denne barbar kört om en inte bara en utan TVÅ gånger. Nu gälar! Här ska trampas förbi! Hen ska KVÄVAS i mitt fartdamm!
Så det säger du: när en väl lyckats ta sig förbi denna andra gång, men denne envisas med att ta sig förbi ännu en gång. Den här gången tänker vi inte köra om en gång till; oh nej, i stället ska vi ligga strax bakom den ofredande cyklisten den närmaste halvtimmen, tills dennes nerver blir så nedslitna av den konstanta kampen att ligga före att vi vinner. Mwaha!
HUR??!: känslan av att i all stillhet komma i hög fart bara för att upptäcka att en (1) fotgängare på något vis lyckas ta upp en hel cykelbana genom att gå i mitten av den. Ingen vet riktigt hur detta går till, då cykelbanan är fem gånger bredare än personen i fråga, men det händer likväl. Det går inte att köra förbi på höger sida, inte på vänster, och det tycks inte finnas någon logisk förklaring till varför. Fysikens lagar hjälper inte, strängteorin står hjälplös - till och med Murphy kliar sig i huvudet och undrar om hen nog inte mött sin övermänniska.
Gängade fötter: ni har alla stött på dem. En mindre grupp fotgängare som, i koordinerad aktion, går så pass mycket bredvid varandra att de upptar bokstavligen hela vägen. Och de visar ingen som helst tecken på att erkänna att det finns någonting som helst som har med andra människor att göra. De går på vägen, alltså äger de den. Särskilt om de har barnvagnar med sig; då är de i det närmaste oflyttbara i sin orättfärdiga suveränitet.
Hög tid för eftertanke: fotgängare som av olika anledningar stannar upp för att göra saker, så som att rota i sina väskor eller tända en cigarett eller liknande. Vanligtvis gör de detta på ett sådant sätt att de med minimal ansträngning tar upp maximal yta, oftast utan att ens låtsas om att de gör det.
Den socialpedagogiska manövern: känslan av att vilja göra en positiv insats för den allmänna bildningen, och påminna de tre förra exemplen om att det finns så kallade cyklar på cykelbanan - genom att så fort och så nära som möjligt svepa förbi odågan i fråga. Så att hen lär sig till nästa gång att cyklister, indeed, är psykotiska galningar vars enda hämning är att det tar för lång tid att stanna upp och göra någonting åt sina plågoandar.
Med denna korta uppräkning av typiska beteendemönster hos dessa svårbegripliga människor, cyklisterna, så hoppas jag att du känner ett uns mer empati för dem nästa gång du ser en sådan ute i det vilda. Vi är inte svårbegripliga och mystiska; vi är bara topp tunnor förbannade och gripna av ett blint raseri som skulle kunna få solen att framstå som en blek kopia av en defekt glödlampa.
Människor är ju, som sagt, olika.
Dessa mystiska människor, de så kallade cyklisterna, uppvisar ibland de mest märkliga av beteenden. Eftersom det tycks finnas en viss lucka i mina medmänniskors förståelse över dessa märkligheter, så tänkte jag härmed lista ett antal av dem, för den allmänna bildningens skull. I all korthet, med illustrativa och pedagogiska namn, utan antydan om systematik eller reson. Så att ni verkligen förstår hur våra medmänniskor cyklisterna tycker och tänker. Here goes.
Vägen är min: den här typen av cyklist tror att den är en bil. Now, cyklar är förvisso fordon och får framföras på allmänna vägar, precis som bilar, men till skillnad från bilar så infinner sig inte samma behov av att erkänna att det finns olika filer. Cyklister kan och har tillåtelse att vara en smula agnostiska kring dessa. Denna typ av cyklist är dock allt annat än gudfruktig, och placerar sig konsekvent i mitten av vägen på ett sådant sätt att det är omöjligt att åka vare sig om, förbi eller i kring. Vägen är, för att citera den inre monologen, min. [Denna typ ogillas av alla, inklusive andra cyklister. Du får massiva bonuspoäng om du utför den socialpedagogiska manövern på denne.]
Äntligen!: känslan av att ha legat bakom en fotgängare, joggare, långsammare traktor eller slöcyklist de senaste fem minutrarna, och sedan plötsligt få en möjlighet att ta sig förbi. En äkta cyklist nöjer sig inte med att i lugna former smyga förbi och sedan inta en lagom marchfart, utan här ska adrenalin och frustration pumpas ut. Farthindret ska tas förbi, och sedan gäller det att lägga detta så långt bakom sig så snart som möjligt. Aldrig igen ska en dylik tortyr behöva uthärdas!
Nä nu...: känslan av att ligga i lagom snabb fart och röra sig framåt, och helt okynnes bli förbikörd av en annan cyklist som kommer från ingenstans. Vissa skulle nöja sig med att konstatera att andra ibland är snabbare än en själv, men inte en cyklist inte. Nope. Här ska köras ikapp och köras om, så att hen verkligen lär sig att det inte går att köra om folk hur som helst. Mwaha!
Nämenvaffn: känslan av att ha kört om fartdåren i förra exemplet, bara för att se denne svänga av på ett obskyrt ställe och, till synes genom att bryta mot fysikens lagar, svänga ut framför en fem minuter senare från en extremt liten småväg som ingen civiliserad människa borde känna till. Och nu har denne barbar kört om en inte bara en utan TVÅ gånger. Nu gälar! Här ska trampas förbi! Hen ska KVÄVAS i mitt fartdamm!
Så det säger du: när en väl lyckats ta sig förbi denna andra gång, men denne envisas med att ta sig förbi ännu en gång. Den här gången tänker vi inte köra om en gång till; oh nej, i stället ska vi ligga strax bakom den ofredande cyklisten den närmaste halvtimmen, tills dennes nerver blir så nedslitna av den konstanta kampen att ligga före att vi vinner. Mwaha!
HUR??!: känslan av att i all stillhet komma i hög fart bara för att upptäcka att en (1) fotgängare på något vis lyckas ta upp en hel cykelbana genom att gå i mitten av den. Ingen vet riktigt hur detta går till, då cykelbanan är fem gånger bredare än personen i fråga, men det händer likväl. Det går inte att köra förbi på höger sida, inte på vänster, och det tycks inte finnas någon logisk förklaring till varför. Fysikens lagar hjälper inte, strängteorin står hjälplös - till och med Murphy kliar sig i huvudet och undrar om hen nog inte mött sin övermänniska.
Gängade fötter: ni har alla stött på dem. En mindre grupp fotgängare som, i koordinerad aktion, går så pass mycket bredvid varandra att de upptar bokstavligen hela vägen. Och de visar ingen som helst tecken på att erkänna att det finns någonting som helst som har med andra människor att göra. De går på vägen, alltså äger de den. Särskilt om de har barnvagnar med sig; då är de i det närmaste oflyttbara i sin orättfärdiga suveränitet.
Hög tid för eftertanke: fotgängare som av olika anledningar stannar upp för att göra saker, så som att rota i sina väskor eller tända en cigarett eller liknande. Vanligtvis gör de detta på ett sådant sätt att de med minimal ansträngning tar upp maximal yta, oftast utan att ens låtsas om att de gör det.
Den socialpedagogiska manövern: känslan av att vilja göra en positiv insats för den allmänna bildningen, och påminna de tre förra exemplen om att det finns så kallade cyklar på cykelbanan - genom att så fort och så nära som möjligt svepa förbi odågan i fråga. Så att hen lär sig till nästa gång att cyklister, indeed, är psykotiska galningar vars enda hämning är att det tar för lång tid att stanna upp och göra någonting åt sina plågoandar.
Med denna korta uppräkning av typiska beteendemönster hos dessa svårbegripliga människor, cyklisterna, så hoppas jag att du känner ett uns mer empati för dem nästa gång du ser en sådan ute i det vilda. Vi är inte svårbegripliga och mystiska; vi är bara topp tunnor förbannade och gripna av ett blint raseri som skulle kunna få solen att framstå som en blek kopia av en defekt glödlampa.
Människor är ju, som sagt, olika.
14.2.10
Om krigskonsten
Man tror att krig vinns genom att döda fienden. Idag insåg jag ett det är ett tankefel. George Washingtons viktigaste beslut under det amerikanska frihetskriget var att han vaccinerade hela sin armé mot smittkoppor.
Krig vinns genom att hålla liv i dina egna.
Fundera över det.
Krig vinns genom att hålla liv i dina egna.
Fundera över det.
11.2.10
Att göra fel
Vissa är rädda för att göra fel. Livrädda, till och med. Så rädda att de låter bli att göra saker på grund av denna rädsla. Närmast lamslagna av den, till och med.
Nu ska vi inte förringa folks rädslor, men just denna är brutalt kontraproduktiv. The one way att lära sig nya saker är att utföra dem, och de flesta av dem är av sådan natur att det räcker att göra dem en gång för att den pedagogiska processen ska slå till och lärdom uppstå. För det mesta räcker det med att se förvirrad ut och fråga om hur saker och ting går till - och vips så vet du till nästa gång.
En sak många framgångsrika människor av idag kanske eller kanske inte vill erkänna är att de också, en gång i tiden, var noobs på det de gör, och att den enda anledningen till att de är bra på det de är bra på är att de gjort massor av fel. Inte bara ett fel, utan många; inte bara små fel, utan enorma brakfel som skulle få den mest likfyllda garderob att likna en välstädad boutique. Fel händer, konstant - precis som lärdom.
Så var inte rädd för att göra fel. Var i stället livrädd för att alltid göra rätt; ett sådant liv leder till att en aldrig lär sig något, och hur kul är det, egentligen?
Nu ska vi inte förringa folks rädslor, men just denna är brutalt kontraproduktiv. The one way att lära sig nya saker är att utföra dem, och de flesta av dem är av sådan natur att det räcker att göra dem en gång för att den pedagogiska processen ska slå till och lärdom uppstå. För det mesta räcker det med att se förvirrad ut och fråga om hur saker och ting går till - och vips så vet du till nästa gång.
En sak många framgångsrika människor av idag kanske eller kanske inte vill erkänna är att de också, en gång i tiden, var noobs på det de gör, och att den enda anledningen till att de är bra på det de är bra på är att de gjort massor av fel. Inte bara ett fel, utan många; inte bara små fel, utan enorma brakfel som skulle få den mest likfyllda garderob att likna en välstädad boutique. Fel händer, konstant - precis som lärdom.
Så var inte rädd för att göra fel. Var i stället livrädd för att alltid göra rätt; ett sådant liv leder till att en aldrig lär sig något, och hur kul är det, egentligen?
10.2.10
70-tals frågan
Nytt inlägg ny bloggare.
På senare tid har jag tänkte en del kring kroppshår. För några veckor sedan så pratade två studenter på min utbildning om en mystisk kvinna som brukade komma till och handla där denna en av studenterna jobbade i kassan. Denna kvinna verkade ha någon form av psykisk diagnos, gick runt i nattlinne och hade "väldigt håriga ben- som en grottmänniska" för att citera berättaren. Och jag tänkte hm.. jag ska nog inte visa dom hur mina egna ben ser ut.. Och egentligen ville jag fråga hur deras partners ben såg ut. Bägge av deras partners är nämligen män.
Och är en en man så får en har håriga ben.
Allt detta fick mig att tänka på den gamla debatten om kroppshår. Som nu mera känns ganska bortglömd de enda som pratar om detta är väl bara gamla bittra feminister.. Nu känns det som det har blivit ännu mer, en kropp ska vara ohårig som ett barn. Och vad är det för ideal egentligen?
Detta kan vi ju anse vara ett tankefel, vad är ett tankefel? Och vad är inte ett tankefel? För mig är idealet, normerna och kapitalismen ett tankefel. Det har gått helt fel och vi vet inte heller hur vi ska stanna. Det är som en snö boll som rullar ner för en backe och blir större och större.
Detta var allt jag hade att säga om livet denna någon.
/Kabbeleka- poet och grubblare
På senare tid har jag tänkte en del kring kroppshår. För några veckor sedan så pratade två studenter på min utbildning om en mystisk kvinna som brukade komma till och handla där denna en av studenterna jobbade i kassan. Denna kvinna verkade ha någon form av psykisk diagnos, gick runt i nattlinne och hade "väldigt håriga ben- som en grottmänniska" för att citera berättaren. Och jag tänkte hm.. jag ska nog inte visa dom hur mina egna ben ser ut.. Och egentligen ville jag fråga hur deras partners ben såg ut. Bägge av deras partners är nämligen män.
Och är en en man så får en har håriga ben.
Allt detta fick mig att tänka på den gamla debatten om kroppshår. Som nu mera känns ganska bortglömd de enda som pratar om detta är väl bara gamla bittra feminister.. Nu känns det som det har blivit ännu mer, en kropp ska vara ohårig som ett barn. Och vad är det för ideal egentligen?
Detta kan vi ju anse vara ett tankefel, vad är ett tankefel? Och vad är inte ett tankefel? För mig är idealet, normerna och kapitalismen ett tankefel. Det har gått helt fel och vi vet inte heller hur vi ska stanna. Det är som en snö boll som rullar ner för en backe och blir större och större.
Detta var allt jag hade att säga om livet denna någon.
/Kabbeleka- poet och grubblare
7.2.10
I all Mikuhet II
Mackor. Det måste inte vara skinka på dem. Det är bättre om ingen har skinka än att några få är utan om du inte vet hur många som är vego/inte äter skinka p.g.a. religiösa skäl. Kött är inget måste, folk överlever nog ändå.
Mikusagi
Mikusagi
6.2.10
3.2.10
Försäkringsfolk
Alltså, tänk att vara en sån där som arbetar med försäkringar. Eller, rättare, arbetar med att få försäkringen att inte arbeta. En sån som aktivt sitter och letar efter anledningar till att en viss försäkring inte gäller just där och då eftersom någon slags omständighet omständiggör det hela. Tänk vilken kreativitet det skulle kräva! Även den mest banala av händelser skulle helt plötsligt bli öppen för tiotals, hundratals olika tolkningar. Där vissa bara ser ett skeende, ser en sådan en hel uppsjö av möjligheter och infallsvinklar.
Damn,
Det måste vara det mest kreativa och hermeneutiska av alla yrkesbeskrivningar som någonsin givits. Jag menar - uppfinnare måste ju uppfinna saker som fungerar. Författare måste orka hålla sig till en och samma story genom hela boken. Akademiker måste hålla sig till teorierna. Till och med polisen måste hålla sig inom ett visst antal ramar när de bestämmer sig för att utföra en razzia på några helt vanliga och till synes helt slumpmässigt utvalda medborgare.
Försäkringsfolk, däremot, har all kreativ frihet i världen. Låt oss säga att du krockat med bilen, och att din försäkring täcker precis just ditt fall, utan några som helst om, men eller invändningar. Tänk vilken kreativ utmaning! Blinkade du i svängen innan du krockade? Hade du bilbältet på? Talade du i telefon? Sms:ade du? Bytte du kanal på radio? Hade din sko just lossnat så att du var tillfälligt ouppmärksam? Hade en hårlock av din naturliga frisyr som suttit som ett berg i trettio år utan att du ens tänkt en tanke på saken spontant fått för sig att uppfinna den fria viljan? Var du kissnödig? Skulle du köra på samma sätt idag som du gjorde den dagen?
Jag tror inte folk inser det, men försäkringsbrancshen är långt mer spännande och kreativt utmanande än vad den allmänna sinnesbilden av den kanske antyder.
Damn,
Det måste vara det mest kreativa och hermeneutiska av alla yrkesbeskrivningar som någonsin givits. Jag menar - uppfinnare måste ju uppfinna saker som fungerar. Författare måste orka hålla sig till en och samma story genom hela boken. Akademiker måste hålla sig till teorierna. Till och med polisen måste hålla sig inom ett visst antal ramar när de bestämmer sig för att utföra en razzia på några helt vanliga och till synes helt slumpmässigt utvalda medborgare.
Försäkringsfolk, däremot, har all kreativ frihet i världen. Låt oss säga att du krockat med bilen, och att din försäkring täcker precis just ditt fall, utan några som helst om, men eller invändningar. Tänk vilken kreativ utmaning! Blinkade du i svängen innan du krockade? Hade du bilbältet på? Talade du i telefon? Sms:ade du? Bytte du kanal på radio? Hade din sko just lossnat så att du var tillfälligt ouppmärksam? Hade en hårlock av din naturliga frisyr som suttit som ett berg i trettio år utan att du ens tänkt en tanke på saken spontant fått för sig att uppfinna den fria viljan? Var du kissnödig? Skulle du köra på samma sätt idag som du gjorde den dagen?
Jag tror inte folk inser det, men försäkringsbrancshen är långt mer spännande och kreativt utmanande än vad den allmänna sinnesbilden av den kanske antyder.
1.2.10
Öppettider
Mitt lokala universitetsbibliotek har öppettider. Detta är inget att lyfta på ögonbrynen åt - universitetet har en viss budget, och den måste hållas. Vad som däremot är värt att lyfta både ögonbryn och arga nävar mot är det faktum att mitt lokala universitetsbiblioteks hemsida har öppettider. Tro det eller ej.
Now, en skulle kunna tänka sig att en organisation som ligger precis bredvid en byggnad där det sedan några årtionden tillbaka pågår en systematisk utbildning i hur operatisystem byggs från scratch, hur diverse delar av en robot kan fås att kommunicera och samarbeta med varandra, hur processorer kan göras snabbare och strömsnålare och, well, rätt hi tech grejer över lag pågår - BORDE ha kunnat lista ut det här med att datorer egentligen inte behöver sova, utan kan vara igång dygnet runt och serva oss stackars studenter med omlån och boksökningar och annat dygnet runt.
Men, nä.
Dessutom så är biblioteket inte ensam om denna artificiella dygnsrytm. Vår nätbaserade plattform för distribuerandet av uppgifter, scheman och dylikt är också drabbat av detta. Det går dock inte och lägger sig, utan sätter sig och spelar Civilizatoin hela natten, vilket gör att det tar - hör här - TRE MINUTER från det att en trycker på "logga in" tills en faktiskt är, ni vet, inloggad. Därefter sätter sig systemet och spelar igen, och om en faktiskt vill göra något när en är inloggad så tar det, ni vet, tre minuter till.
Vad är fel i den här bilden?
Now, en skulle kunna tänka sig att en organisation som ligger precis bredvid en byggnad där det sedan några årtionden tillbaka pågår en systematisk utbildning i hur operatisystem byggs från scratch, hur diverse delar av en robot kan fås att kommunicera och samarbeta med varandra, hur processorer kan göras snabbare och strömsnålare och, well, rätt hi tech grejer över lag pågår - BORDE ha kunnat lista ut det här med att datorer egentligen inte behöver sova, utan kan vara igång dygnet runt och serva oss stackars studenter med omlån och boksökningar och annat dygnet runt.
Men, nä.
Dessutom så är biblioteket inte ensam om denna artificiella dygnsrytm. Vår nätbaserade plattform för distribuerandet av uppgifter, scheman och dylikt är också drabbat av detta. Det går dock inte och lägger sig, utan sätter sig och spelar Civilizatoin hela natten, vilket gör att det tar - hör här - TRE MINUTER från det att en trycker på "logga in" tills en faktiskt är, ni vet, inloggad. Därefter sätter sig systemet och spelar igen, och om en faktiskt vill göra något när en är inloggad så tar det, ni vet, tre minuter till.
Vad är fel i den här bilden?
31.1.10
Att gå upp på morgonen
Har ni någonsin funderat över varför ni går upp på morgonen? Det är fullständigt möjligt att utöva lite praktiskt filosofiskt spekulerande kring detta enkla faktum.
Uppgåendet sker ofta (beroende på vanor, dygnsrytm, graden av lutheranism och en mängd andra fenomen) på morgonen. Men det faktum att det är morgon och att vi går upp betyder inte att det är på grund av att det är morgon som vi går upp. Det är inte morgonen som orsakar uppstigandet.
Istället är det den rymd av uppgåendeinducerande fenomen jag skisserade parentetiskt som utgör de kausala orsakerna till uppgåendet.
Människor har inte alltid denna distinktion klar för sig. Både i sitt beslutsfattande och i sina beskrivningar av egna och andras handlande så förleds man ofta att tro att korrelation (i tiden eller rummet eller på annat vis) implicerar kausalitet.
Detta är ett tankefel. Bara för att vi ofta ser två saker tillsammans så kan vi inte utgå från att den ena orsakar den andra. Vi tror till exempel att vi äter för att vi är hungriga. Lätt att tro, eftersom vi ofta äter när vi är hungriga. I själva verket äter vi för att vi vill, eller för att vi tror vi måste, eller för att vi är deppiga eller av en mängd andra skäl.
Risken med detta tankefel är att vi läser in felaktiga motiv och antar felaktiga orsaker till beteenden vi ser omkring oss. Gör inte det.
Uppgåendet sker ofta (beroende på vanor, dygnsrytm, graden av lutheranism och en mängd andra fenomen) på morgonen. Men det faktum att det är morgon och att vi går upp betyder inte att det är på grund av att det är morgon som vi går upp. Det är inte morgonen som orsakar uppstigandet.
Istället är det den rymd av uppgåendeinducerande fenomen jag skisserade parentetiskt som utgör de kausala orsakerna till uppgåendet.
Människor har inte alltid denna distinktion klar för sig. Både i sitt beslutsfattande och i sina beskrivningar av egna och andras handlande så förleds man ofta att tro att korrelation (i tiden eller rummet eller på annat vis) implicerar kausalitet.
Detta är ett tankefel. Bara för att vi ofta ser två saker tillsammans så kan vi inte utgå från att den ena orsakar den andra. Vi tror till exempel att vi äter för att vi är hungriga. Lätt att tro, eftersom vi ofta äter när vi är hungriga. I själva verket äter vi för att vi vill, eller för att vi tror vi måste, eller för att vi är deppiga eller av en mängd andra skäl.
Risken med detta tankefel är att vi läser in felaktiga motiv och antar felaktiga orsaker till beteenden vi ser omkring oss. Gör inte det.
30.1.10
Fiskarna är de som sist upptäcker havet
Så lyder ett kinesiskt ordspråk. Jag läste det i en bok som berättade om en vit medelklassman som helt plötsligt - efter många andra - upptäckte havet som hen simmade runt i. Det hela uppenbarade sig när hen lyssnade på en vit kvinna och en svart kvinna som pratade om sina erfarenheter. Mannen som upptäckte havet hette Kimmel. Nåväl.
"Var kommer tankefelet in?" tänker du kanske. Det här är mer ett "dylikt". Det handlar om hur tankefel och tankemissar kan uppstå. På många områden. Alla är vi fiskar i något hav. Det krävs att det kommer en and eller någon annan som kan berätta om havet som vi inte ser.
Mikusagi
"Var kommer tankefelet in?" tänker du kanske. Det här är mer ett "dylikt". Det handlar om hur tankefel och tankemissar kan uppstå. På många områden. Alla är vi fiskar i något hav. Det krävs att det kommer en and eller någon annan som kan berätta om havet som vi inte ser.
Mikusagi
29.1.10
Sanning och övertygelse
En av de största skillnaderna mellan filosofi och retorik är synen på sanning. Filosofin syftar till att systematiskt utforska begrepp och deras relation till varandra för att eventuellt nå fram till någon slags metafysiskt och objektiv sanning. Retoriken har inte detta som huvudmål, utan syftar mer till att hitta det som i varje enskilt läge utgör medel för övertygande; det är viktigare att saker är sannolika snarare än sanna.
Det här kanske låter analytiskt och akademiskt, men skillnaden får vissa praktiska konsekvenser även i vardagen. Sanningen är ibland inte överdrivet sannolik. Att få en meteorit i huvudet är inte särskilt sannolikt, men att vara den där personen på miljonen som faktiskt fått en sådan leder inte nödvändigtvis till att en lyckas övertyga folk om att en indeed fick en meteorit i huvudet den där tisdagen 1987. Sanningen är inte övertygande i sig själv. En argumentation blir förvisso starkare av att den baserar sig på sanna premisser, men sanna premisser är inte tillräckliga för att övertygelse ska uppstå.
Ni ser säkert här hur det hela spelar in i din livssituation. Du har säkert både en och tre gånger vetat någonting med fullständig säkerhet, men sedan hamnat i ett sammanhang där folk som inte vet detta något går och gör någonting helt i strid med det du vet. Och, än mer, där denna kunskap är så osannolik i din omgivnings ögon att det närmast är ett pedagogiskt mirakel att få fram någon förståelse för den.
Nu skulle en kunna tro att tankefelet är att tro att sanning argumenterar för sig själv, att saker och ting är övertygande för att de är sanna. Men, jag tänker inte låta det vara så enkelt. I stället tänker jag vända på det, och säga som så att det större tankefelet är att tro att saker är sanna bara för att en är övertygad om dem. Sanning kanske inte är övertygande i sig, men övertygelse är omvänt inte heller ett argument för sanning.
Visst är det lurigt, det där?
Det här kanske låter analytiskt och akademiskt, men skillnaden får vissa praktiska konsekvenser även i vardagen. Sanningen är ibland inte överdrivet sannolik. Att få en meteorit i huvudet är inte särskilt sannolikt, men att vara den där personen på miljonen som faktiskt fått en sådan leder inte nödvändigtvis till att en lyckas övertyga folk om att en indeed fick en meteorit i huvudet den där tisdagen 1987. Sanningen är inte övertygande i sig själv. En argumentation blir förvisso starkare av att den baserar sig på sanna premisser, men sanna premisser är inte tillräckliga för att övertygelse ska uppstå.
Ni ser säkert här hur det hela spelar in i din livssituation. Du har säkert både en och tre gånger vetat någonting med fullständig säkerhet, men sedan hamnat i ett sammanhang där folk som inte vet detta något går och gör någonting helt i strid med det du vet. Och, än mer, där denna kunskap är så osannolik i din omgivnings ögon att det närmast är ett pedagogiskt mirakel att få fram någon förståelse för den.
Nu skulle en kunna tro att tankefelet är att tro att sanning argumenterar för sig själv, att saker och ting är övertygande för att de är sanna. Men, jag tänker inte låta det vara så enkelt. I stället tänker jag vända på det, och säga som så att det större tankefelet är att tro att saker är sanna bara för att en är övertygad om dem. Sanning kanske inte är övertygande i sig, men övertygelse är omvänt inte heller ett argument för sanning.
Visst är det lurigt, det där?
27.1.10
Låtsasrespekt
En av kommentarerna till Wendela-artikeln Pappa är gravid lyder så här:
Mikusagi
AlexanderWG, 20 år, Idag 13:58
HON är gravid. HUR är detta en nyhet? Jag har ALL respekt för homo/bi/trans, men när media väljer att göra detta till nyheter ger de förtrycket "anledning" att fortsätta!I see a tankefel. Om du inte är beredd att använda rätt pronomen så har du ingen respekt för trans. Jag vet inte riktigt hur du tänkte där men jag gissar att du skrev det för att inte framstå som en HBT-hatare. Well you failed.
Mikusagi
Människor är olika
Människor är olika, men alla har vi en inre plats där vi kan finna ro även i de mest stressfyllda situationer.
Vissas finner att denna lugna inre plats är en ö i stilla havet där vågorna sakta men långsamt slår in mot stranden, och hängmattan sakta men långsamt gungar i vinden, med ljudet av någon slags stilla förberedelse för matlagning sporadiskt ljudandes från inte allt för fjärran.
Andra finner denna plats i en mörk och stormig gränd där ljudet av en episk domedagskör ackompanjerar den stillande och lugnande aktiviteten att elda upp sina plågoandar med en brutalt överdesignad eldkastare.
Som sagt, människor är olika.
Vissas finner att denna lugna inre plats är en ö i stilla havet där vågorna sakta men långsamt slår in mot stranden, och hängmattan sakta men långsamt gungar i vinden, med ljudet av någon slags stilla förberedelse för matlagning sporadiskt ljudandes från inte allt för fjärran.
Andra finner denna plats i en mörk och stormig gränd där ljudet av en episk domedagskör ackompanjerar den stillande och lugnande aktiviteten att elda upp sina plågoandar med en brutalt överdesignad eldkastare.
Som sagt, människor är olika.
26.1.10
Life tip
Jag använder uttrycket "life tip" väldigt många gånger i min kommunikation med folk. Det är en mem jag med berått mod stulit från Basic Instructions, och som används så här:
Life tip: ställ inte den dyra och ömtåliga tavlan i duschen och lämna vattnet rinnande nästa gång du går hemifrån.
Ett life tip är som synes ett bra råd som är så uppenbart att det blir dåligt om en ger det utan ironi. Grundformen är en pleonasm, fast med tillägget att det går att ta bort hela tipset som sådant utan att någonting går förlorat.
Det finns en släkting till detta, och det är "pro tip". Det har samma form, men tar sig uttryck i ett proffs som ger tips till någon som undrar hur någonting görs utan att för den skull vara hjälpsamt alls. Typ så här:
För att döda sista bossen, så skjut på den till den dör.
Så. Nu har ni blivit två uttryck rikare. Använd dem med omsorg!
Life tip: ställ inte den dyra och ömtåliga tavlan i duschen och lämna vattnet rinnande nästa gång du går hemifrån.
Ett life tip är som synes ett bra råd som är så uppenbart att det blir dåligt om en ger det utan ironi. Grundformen är en pleonasm, fast med tillägget att det går att ta bort hela tipset som sådant utan att någonting går förlorat.
Det finns en släkting till detta, och det är "pro tip". Det har samma form, men tar sig uttryck i ett proffs som ger tips till någon som undrar hur någonting görs utan att för den skull vara hjälpsamt alls. Typ så här:
För att döda sista bossen, så skjut på den till den dör.
Så. Nu har ni blivit två uttryck rikare. Använd dem med omsorg!
24.1.10
BNP
Om ett träd faller i skogen, och det förser tio lokala myrstackar med mat i två månader var, bidrar då detta till BNP?
23.1.10
Om att köra eller inte köra om
Jag ska strax sätta mig i bilen för ca 24 mils bilkörning.
När jag kör bil kommer jag ikapp folk och någon gång med ganska glesa mellanrum kommer folk ikapp mig.
Understundom fattas då ett beslut att köra om.
I några fall är detta ett beslut som äger rationalitetens prägel. Om jag skulle komma ikapp en bil i början på min 24 mils bilresa som kör säg i 80 kmh och jag själv forsar på i den något mer stressad hastigheten 120 kmh. Då skulle jag spara nästan en timma av min dyrbara tid.
Men, ju mindre hastighetsskillnad, ju kortare resa och ju senare under denna det alternativa omkörningstillfället uppstår, desto mer beskärs denna tidsbesparing.
Är det dessutom inbyggda stopp längs färdvägen som till exempel rödljus så samlar det ju upp heatet så att säga.
Ändå finns det bilförare som kör om mig när jag kör olagligt fort 200 meter före ett rödljus. Man bara undrar. Tänker dom?
När jag kör bil kommer jag ikapp folk och någon gång med ganska glesa mellanrum kommer folk ikapp mig.
Understundom fattas då ett beslut att köra om.
I några fall är detta ett beslut som äger rationalitetens prägel. Om jag skulle komma ikapp en bil i början på min 24 mils bilresa som kör säg i 80 kmh och jag själv forsar på i den något mer stressad hastigheten 120 kmh. Då skulle jag spara nästan en timma av min dyrbara tid.
Men, ju mindre hastighetsskillnad, ju kortare resa och ju senare under denna det alternativa omkörningstillfället uppstår, desto mer beskärs denna tidsbesparing.
Är det dessutom inbyggda stopp längs färdvägen som till exempel rödljus så samlar det ju upp heatet så att säga.
Ändå finns det bilförare som kör om mig när jag kör olagligt fort 200 meter före ett rödljus. Man bara undrar. Tänker dom?
22.1.10
I all korthet, del XL
Lita aldrig på en kretensare. De är lögnare och bedragare allihopa. Det vet jag, för det sade en kretensare till mig.
19.1.10
Dig själv i framtiden
Vissa oroar sig för hur de kommer att minnas sig själv i framtiden. Kommer en att om fem år titta tillbaka på sig själv och tycka att en var ett rejält fån? Kommer en att läsa sina bloggposter och tycka att de är outhärdligt pinsamma? Kommer en att undra hur sjutton en kunde ha på sig de där kläderna?
Förmodligen.
Grejen är att det inte går att göra någonting åt detta. Det spelar ingen roll vad du gör - om fem år kommer du att vara fem år äldre än idag, och därmed också fem år klokare. Modet kommer kanske inte att vara klokare, men det kommer att vara modet om fem år - dvs inte det idag. Vad du än gör idag är med andra ord en del av den lärandeprocess som tar dig till där du är då, och som sådant en aning pinsamt, då det visar hur mycket du haft kvar att lära där och då. Precis så som alla dagens senaste kläder kommer att vara pinsamma om fem år.
Jag ser det mer som så att det vore ett misslyckande av kapitala mått om jag inte blickar tillbaka och tycker mig vara en smula pinsam i efterhand. Om jag blickar tillbaka och tycker att jag redan då var ett under av insikt och förståelse - hur mycket har jag då växt under den tid som gått?
Förmodligen.
Grejen är att det inte går att göra någonting åt detta. Det spelar ingen roll vad du gör - om fem år kommer du att vara fem år äldre än idag, och därmed också fem år klokare. Modet kommer kanske inte att vara klokare, men det kommer att vara modet om fem år - dvs inte det idag. Vad du än gör idag är med andra ord en del av den lärandeprocess som tar dig till där du är då, och som sådant en aning pinsamt, då det visar hur mycket du haft kvar att lära där och då. Precis så som alla dagens senaste kläder kommer att vara pinsamma om fem år.
Jag ser det mer som så att det vore ett misslyckande av kapitala mått om jag inte blickar tillbaka och tycker mig vara en smula pinsam i efterhand. Om jag blickar tillbaka och tycker att jag redan då var ett under av insikt och förståelse - hur mycket har jag då växt under den tid som gått?
17.1.10
Pragmatiker eller idealist
Orden pragmatiker och idealist som de används till exempel inom organisationer ses som motsatser. Jag talar nu inte om orden pragmatism och idealism i dessa begrepps filosofiska betydelse, utan det mer vardagliga användandet av dem om olika sorters handlingsstrategier.
Pragmatikern letar genomförbara lösningar på definierbara på delproblem. Idealisten brinner för att förändra allt på en gång. En tydlig motsättning eller hur?
Det innebär att man ofta ser dessa två personlighetstyper klustra sig och bygga upp en motsättning, en dragkamp kring vad som är den mest lämpliga vägen framåt. Gott så!
Men ur detta växer ibland en starkare motsättning, där man inte erkänner nyttan med varandras perspektiv. Pragmatikerna vill bli av med idealisterna och vice versa. Och häri ligger ett tankefel.
För idealister och pragmatiker behöver varandra som tuggmotstånd. I en värld styrd bara av den ena gruppen skulle det mesta gå åt helvete till slut.
Pragmatikern letar genomförbara lösningar på definierbara på delproblem. Idealisten brinner för att förändra allt på en gång. En tydlig motsättning eller hur?
Det innebär att man ofta ser dessa två personlighetstyper klustra sig och bygga upp en motsättning, en dragkamp kring vad som är den mest lämpliga vägen framåt. Gott så!
Men ur detta växer ibland en starkare motsättning, där man inte erkänner nyttan med varandras perspektiv. Pragmatikerna vill bli av med idealisterna och vice versa. Och häri ligger ett tankefel.
För idealister och pragmatiker behöver varandra som tuggmotstånd. I en värld styrd bara av den ena gruppen skulle det mesta gå åt helvete till slut.
15.1.10
I all korthet, del XXXIX
Det finns bara en enkel regel om kylskåp, och det är att allt som ligger oskyddat inom det luktar och smakar som allting annat. Förutom det som är allting annat.
12.1.10
Visualisera mindre
Många ger rådet att visualisera sina mål. Att inför sitt inre öga se sig själv springa över mållinjen, lämna in uppsatsen, bjuda ut den där speciella Någon, vara framgångsrik på jobbet - vad som helst. Att inför sitt inre ögra se framför sig det en försöker uppnå. Detta hjälper tydligen, enligt de som ger rådet.
Kruxet är förstås att när en väl kommit igång med att visualisera så är det lika lätt att visualisera negativt som positivt. En kanske börjar med att visualisera sig själv på prispallen, men när nyhetens behag lagt sig så har en lagt till sig vanan att visualisera. Och med denna vana är det lätt att falla för fällan att visualisera hur det skulle se ut om en misslyckades - om en snubblade någonstans i mitten, failade på tentan, fick ett oerhört detaljerat nej på frågon om Någon vill gå ut osv. Och med denna visuella bild av misslyckande i huvudet så begår större delen av ens motivation självmord.
Så - visualisera mindre. Låt framtiden visualisera sig själv, och realisera den i stället i nuet.
I all enkelhet.
Kruxet är förstås att när en väl kommit igång med att visualisera så är det lika lätt att visualisera negativt som positivt. En kanske börjar med att visualisera sig själv på prispallen, men när nyhetens behag lagt sig så har en lagt till sig vanan att visualisera. Och med denna vana är det lätt att falla för fällan att visualisera hur det skulle se ut om en misslyckades - om en snubblade någonstans i mitten, failade på tentan, fick ett oerhört detaljerat nej på frågon om Någon vill gå ut osv. Och med denna visuella bild av misslyckande i huvudet så begår större delen av ens motivation självmord.
Så - visualisera mindre. Låt framtiden visualisera sig själv, och realisera den i stället i nuet.
I all enkelhet.
10.1.10
I all Mikuhet I
Föregå med gott exempel
Man hör ofta den gamla aforismen: Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Den finns i en mängd olika varianter, men tanken är alltid att det inte är någon mening att lära ut saker verbalt. Att det ändå är genom att vara en förebild man slutligen lär ut.
Hela tanken utgår tyvärr från att utlärning existerar, vilket det sorgligt nog inte gör.
Däremot existerar tack och lov inlärning, men på vilkas mystiska vägar denna sker - genom härmning av förebilder, eget tankearbete, lyssnande på goda råd eller något annat - det kan inte den utomstående betraktaren av inlärningen (läs läraren) avkoda.
Så att överhuvudtaget fundera över om det är viktigare vad man gör än vad man säger är följdaktligen i de flesta fall poänglöst.
Hela tanken utgår tyvärr från att utlärning existerar, vilket det sorgligt nog inte gör.
Däremot existerar tack och lov inlärning, men på vilkas mystiska vägar denna sker - genom härmning av förebilder, eget tankearbete, lyssnande på goda råd eller något annat - det kan inte den utomstående betraktaren av inlärningen (läs läraren) avkoda.
Så att överhuvudtaget fundera över om det är viktigare vad man gör än vad man säger är följdaktligen i de flesta fall poänglöst.
9.1.10
Det blir sämre, det blir bättre
Alltså, jag förstår inte vem som kom på uttrycket "det kommer bara bli sämre tills det blir bättre". Det låter väldigt djupt och insiktsfullt och inspirerande, men, vet ni, det finns egentligen bara två riktningar som "det" kan röra sig i, och det är mot bättre eller sämre. Det är inte så att det finns en hel uppsjö av riktningar som "det" skulle kunna gå i, eller så.
Välan. Alla tautologier fungerar, så länge de fungerar.
Välan. Alla tautologier fungerar, så länge de fungerar.
8.1.10
Bra dagar
Vid det här laget är det ganska exakt nio timmar och fyrtio minuter kvar tills deadlinen för den extremt omtalade uppsatsen är över oss. Det skulle kunna klassas som en god nyhet på en god morgon på en bra dag.
Det finns en viss vrångbild på det här med bra dagar. Det förutsätts alltid att en vaknar upp och känner att, whoa, alla färger är så mycket färgrikare idag, alla dofter så mycket doftrikare, allt positivt så mycket mer positivt. Ni känner igen beskrivningen. Grejen är bara det att bra dagar sällan börjar så där. Dagar som sådana börjar sällan så där. De brukar i stället börja så här.
Jag vet inte hur ni tänker, men bra dagar brukar oftast definieras av vad som händer på dem. Den dag du vinner någon miljon eller tre på en upphittad lott är en bra dag, oavsett om du vaknade som en lätt fjäder eller som en tung narval med betongskor. Likaså den dag du upptäcker att den där förälskelsen du gått omkring på i någon månad bara råkar vara besvarad. Eller den dag då du får VG på en uppsats du var övertygad om att du skulle få U på. Eller den dag du lyckas få tag på de sista biljetterna till den där konserten.
Eller, för den delen, den dag då du börjar prata med någon på ett nytt sätt, och upptäcker en ny sida av denna person som du inte sett innan. Eller den dag du upptäcker att de äntligen tagit in din favoritkrydda på ditt närlivs. Eller någon av alla de där andra tusen små sakerna som kan förvandla en dag från en seg fredag till en genuint bra dag.
Ty en dag är vad en gör av den. Den behöver inte börja som den bästa av dagar, men inget säger att den inte kan sluta som en sådan.
God morgon. Med andra ord.
Det finns en viss vrångbild på det här med bra dagar. Det förutsätts alltid att en vaknar upp och känner att, whoa, alla färger är så mycket färgrikare idag, alla dofter så mycket doftrikare, allt positivt så mycket mer positivt. Ni känner igen beskrivningen. Grejen är bara det att bra dagar sällan börjar så där. Dagar som sådana börjar sällan så där. De brukar i stället börja så här.
Jag vet inte hur ni tänker, men bra dagar brukar oftast definieras av vad som händer på dem. Den dag du vinner någon miljon eller tre på en upphittad lott är en bra dag, oavsett om du vaknade som en lätt fjäder eller som en tung narval med betongskor. Likaså den dag du upptäcker att den där förälskelsen du gått omkring på i någon månad bara råkar vara besvarad. Eller den dag då du får VG på en uppsats du var övertygad om att du skulle få U på. Eller den dag du lyckas få tag på de sista biljetterna till den där konserten.
Eller, för den delen, den dag då du börjar prata med någon på ett nytt sätt, och upptäcker en ny sida av denna person som du inte sett innan. Eller den dag du upptäcker att de äntligen tagit in din favoritkrydda på ditt närlivs. Eller någon av alla de där andra tusen små sakerna som kan förvandla en dag från en seg fredag till en genuint bra dag.
Ty en dag är vad en gör av den. Den behöver inte börja som den bästa av dagar, men inget säger att den inte kan sluta som en sådan.
God morgon. Med andra ord.
6.1.10
98% klart
Uppsatsen är snart klar, 98% klar, till och med. Aye. Jag behöver bara sätta in fotnoter, källhänvisningar, fixa innehållsförteckningen, sätta sidnumren så att de börjar på sidan tre i stället för på framsidan och några småsaker till, sen är den Klar.
Ni som någonsin skrivit en uppsats av akademiskt snitt vet att detta "bara" ibland tar fruktansvärt lång tid att göra. Källhänvisningarna saktas ned något oerhört av att en inte riktigt vet vilken förlagsort saker och ting kommer från, vilken upplaga en citerar ur minnet (vilket en gör, vare sig en är medveten om det eller inte), och det här med att reda ut vilket påstående som kommer från vilken källa är döden för den som vill vara klar fort och snabbt.
Problemet med att vara 98% klar och ändå ha massor av saker kvar att göra är att en stannar kvar på 98% väldigt länge. En är ständigt nästan klar, men efter ett tag så inser en att en har varit nästan klar under en längre tid än en spenderade på att planera det hela. Det blir oerhört gnälligt efter bara ett kort tag. Särskilt om det hela ska vara klart i morgon. Det är ständigt nästan klart, men först ska det här och det här och det här göras.
Tankefelet i det hela ligger i att en underskattar hur mycket jobb som ligger i de där sista momenten. En är inte 98% klar, utan snarare någonting i stil med 89%..
Skillnaden mellan att tänka sig vara nästan helt klar och att bara vara nästan snart klar ligger i den inställning en har till det hela. Att vara nästan helt klar och kämpa med de sista små detaljerna i fyra timmar är frustrerande och ångestframkallande, medan att vara mentalt förberedd på att det här sista momentet kommer att ta ett tag och sedan sätta sig ner och ta tag i det inte gör det. När en nästan är helt klar vill en bara bli av med det så fort som möjligt, vilket en inte blir; när en nästan är snart klart så vet en om att tid kommer att förflyta innan en kan lägga det hela på hyllan.
Detta gäller inte bara uppsatser, utan alla projekt som har någon form av tidsplanering eller progressionsplanering inblandad. Vad det än gäller så går det att vara nästan klar; och vad det än gäller så går det att vara nästan klar oerhört länge. Vad det än gäller så kan de där sista momenten vara synnerligen många, långa och utdragna.
Now. Jag är 98% klar. Jag ska bara fixa lite med fotnoterna, få till källhänvisningarna, fixa innehållsförteckningen och se till så att sidnumren stämmer...
Ni som någonsin skrivit en uppsats av akademiskt snitt vet att detta "bara" ibland tar fruktansvärt lång tid att göra. Källhänvisningarna saktas ned något oerhört av att en inte riktigt vet vilken förlagsort saker och ting kommer från, vilken upplaga en citerar ur minnet (vilket en gör, vare sig en är medveten om det eller inte), och det här med att reda ut vilket påstående som kommer från vilken källa är döden för den som vill vara klar fort och snabbt.
Problemet med att vara 98% klar och ändå ha massor av saker kvar att göra är att en stannar kvar på 98% väldigt länge. En är ständigt nästan klar, men efter ett tag så inser en att en har varit nästan klar under en längre tid än en spenderade på att planera det hela. Det blir oerhört gnälligt efter bara ett kort tag. Särskilt om det hela ska vara klart i morgon. Det är ständigt nästan klart, men först ska det här och det här och det här göras.
Tankefelet i det hela ligger i att en underskattar hur mycket jobb som ligger i de där sista momenten. En är inte 98% klar, utan snarare någonting i stil med 89%..
Skillnaden mellan att tänka sig vara nästan helt klar och att bara vara nästan snart klar ligger i den inställning en har till det hela. Att vara nästan helt klar och kämpa med de sista små detaljerna i fyra timmar är frustrerande och ångestframkallande, medan att vara mentalt förberedd på att det här sista momentet kommer att ta ett tag och sedan sätta sig ner och ta tag i det inte gör det. När en nästan är helt klar vill en bara bli av med det så fort som möjligt, vilket en inte blir; när en nästan är snart klart så vet en om att tid kommer att förflyta innan en kan lägga det hela på hyllan.
Detta gäller inte bara uppsatser, utan alla projekt som har någon form av tidsplanering eller progressionsplanering inblandad. Vad det än gäller så går det att vara nästan klar; och vad det än gäller så går det att vara nästan klar oerhört länge. Vad det än gäller så kan de där sista momenten vara synnerligen många, långa och utdragna.
Now. Jag är 98% klar. Jag ska bara fixa lite med fotnoterna, få till källhänvisningarna, fixa innehållsförteckningen och se till så att sidnumren stämmer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)